Vid randen av ett stup

En central mening i Shakespeares Hamlet lyder: ”Tiden är ur led”. Det är bland annat detta desperata utbrott från Hamlet som inspirerade koreografen Marie Topp till hennes nya föreställning True Random (Den verkliga utkanten). En föreställning om att ha tappat orienteringen och känslan för världens struktur och att känna att man rör sig på avgrundens rand.
Men precis som Hamlet avslutar sina rader med att säga ”Kom, låt oss gå vidare tillsammans” visar True Random också styrkan i gemenskap och den meningsfullhet som kan uppstå ur slumpen.
Så fort man kommer in i Dansehallernes stora, vackra teaterrum dras man in i föreställningens grådisiga stämning. En dystert surrande ljud hörs i Julia Giertz musik, och på den sluttande grå scenplattformen mitt i rummet ligger en dansare (Snorre Elvin) framme vid kanten framför Emilie Gregersen. På andra sidan den grå plattformen står Karis Zidore, medan den fjärde dansaren, Alexander Montgomery-Andersen, står nere på golvet.
Med små, minimala vridningar och armrörelser byter dansarna ställning. Det är just det minimalistiska rörelsespråket, där allt sker genom små förändringar och fokus läggs på det stora i det lilla, som är så karaktäristiskt för Marie Topps konsekventa koreografi. Och det är ett både imponerande och krävande flöde av långsamma rörelser som vi ser utspela sig hos de fyra skickliga dansarna under hela den timslånga föreställningen. Precis som i tidigare verk av Marie Topp kan slowmotion-rörelserna och de små förändringarna associeras till Bill Violas videoverk.
Julia Giertz fina, bildrika musik påminner om elementens farliga krafter, allt från stormar till översvämningar. Vi ser dansarna som isolerade individer, men vi ser dem också hålla, omfamna och stödja varandra. Ibland avsiktligt och ibland som om de vore helt slumpmässiga möten kroppar emellan.
Vid andra tillfällen förlorar dansarna greppet om varandra och de glider ur varandras armar. Vi ser dem också mer vaksamt betrakta varandra, och här finns förtryckande stunder när de pressar varandra mot golvet.
Ett par långa vita dukar används för att skapa både spänning och motstånd när de sträcks ut mellan dansarna. Vikta som tygbylten liknar de ett litet barn som försiktigt bärs i Alexander Montgomery-Andersens armar. Och det för tankarna till Alvin Aileys solo Cry, när Montgomery-Andersen också torkar golvet med duken.
Senare hoppar han av från den grå scenen och försvinner, medan Karis Zidore långsamt kryper bort över scenens kant. Men båda dyker upp igen mot slutet, så vi anar att berättelsen med de fyra dansarna är cyklisk och kommer att upprepa sig.
True Random är Marie Topps tredje koreografi i hendes konstserie om tid och existens, som började med med Tha Labyrinth (2022) i Dansekapellet och Maze (2023) i Østre Kapel på Vestre Kirkegård. Ligesom Marie Topps tidigare arbeten är True Random en mycket fint genomarbetadkoreografi med konsekventa rörelsekvaliteter hos dansarna.

Vibeke Wern