Klaustrofobiskt sönderfall på MDT i Stockholm

”Hur känns det inom dig när du dansar?”
”Som … elektricitet”, svarar gruvarbetarsonen Billy Elliot i filmen om en pojke som dansar som av en nödvändighet, i trots och mot alla odds.

Dans som elektricitet återkommer på dansteatern MDT på Skeppsholmen i Stockholm. BEND, UP, CHOKE – ett verk skapat i samarbete med avgångseleverna på kandidatprogrammet i dans vid Stockholms konstnärliga högskola.
Verket och föreställningen kretsar kring frågan: Hur man kan vara människa på nya vis? Teman som skräck, mörk fantasy och svart, kulturell ikonografi genomsyrar Malik Nashad Sharpes koreografi. Han skapar främst under sina alias Marikiscrycrycry och DarkMarik. Han bor i London, där han är Associate Artist på The Place och har studioresidens på Somerset House Studios.
Så vad är det att vara mänsklig? Och hur kan det framställas eller förklaras inom konst eller koreografi? Kanske som ett rastlöst, instängt kollektiv som försöker få tiden att gå – även om det innebär att gå under.

Häggen längs med vattnet doftar hela vägen fram till MDT. Par hånglar under nedhängande, blomstrande grenar. Båtarna guppar i skymningen över Skeppsholmen.
Stämningen är hög i entrén och dansteatern MDT har som alltid en generös, inkluderande atmosfär.
Titeln BEND, UP, CHOKE för tankarna till ett krampanfall, något liknande möter publiken på MDT när en stor grupp danselever hetsigt drar runt bråte i rummet: en vägkon, en halv skyltdocka, ett däck, en kundvagn. De samlar ihop allt och tränger sig in bland bråtet – som på en barrikad, eller i ett skyddsrum. En skakning förs vidare mellan dem och till sist rister hela högen av bråte och dansare i spasmer. Skakningarna som av kraftiga stötar övergår i ett juckande. De är sysslolösa och frustrerade. Någon bryter sig loss och rör sig ryckigt över golvet. Faller och reser sig, faller igen. En efter en följer efter.
De påminner om trädockorna som man forma och teckna av. Rörelser bryts vid leder, hårt i stackato, de rör sig som om de har förlorat kontrollen över musklerna, i kroppen och i ansiktet. De grimaserar, faller som marionetter vars trådar klippts av.
Jag kommer att tänka på den djupt rörande föreställningen som jag såg med Åsa N. Åströms Parkinsongrupp på Moderna museet. Men det var på riktigt.
Dansarna verkar vara sammankopplade likt ett rotsystem som inom svampriket. De som har sett skräckserien The Last of us associerar alldeles säkert till den metamorfosprocessen där människor förvandlas till svampliknande varelser som krälar ut för att angripa nästa kropp.
De bryter ut i transliknande dans genom rökdimman i ett kallt blått scenljus. Plötsligt och helt oväntat övergår föreställningen i … en annan. När de börjar dansa en gemensam koreografi och sen ”battlar” varandra, som på en upplyst bakgata i Bronx. En helt annan slags energi infinner sig och eleverna tycks andas ut – få utlopp för de kramper som de har försökt frammana till dess. De utstrålar äntligen. Basgången är en lättnad.
Koreografin är genomgående spännande och till och från cineastisk. De skapar ett dunkelt, avlägset rum skilt från scenrummet. Som om de var hänvisade till det rummet, inget annat, och de förgås där. Men det finns också en bottenlöshet i det, något sorgfritt. Det lämnar framförandet tunt. De är så unga och dansar ungt, förstås. Hur ska de kunna göra annat? De sekundära kom fram mer än det kanske mer primära, att bära föreställningens tematik och koreografi visade sig vara svårt. På gott och ont.
Om de skulle upprepa föreställningen om femton år skulle allt troligtvis sitta i fler brännmärkta erfarenheter på ett annat vis. Inom japansk kampsport talar man om ”Zanshin” – närvaro och fokus, det växer fram efter åratal av arbete och perspektiv. Att vara i ett tillstånd som om du hade en motståndare, fast det bara är du där.
Jag ser dem röra sig, ta ut sig, ge allt de är – nu. Ibland hör man författare uttrycka att de är så lättade att de inte blev utgivna med sitt första manus eftersom de egentligen inte var redo. Lite samma sak upplever jag på MDT. De utför koreografin, men de är inte där, än.
De är nära och de kommer att komma dit. Det är oundvikligt.
Jag går från MDT med känslan av att ha varit på en fest som man kan lämna utan att någon märker något alls. Alla inne i sitt. Och utanför MDT, förbi häggen så fortsätter världen att skälva och krackelera. Oavsett så behöver det dansas.

Johanna Mork