Malmö Dockteater tio år: En trappa till himlen, en bro till parnassen
Malmö Dockteater firar tioårsjubileum och har sammanfattat sig själv i skriften 10 år av dockteater för vuxna, som berättar om en annorlunda framgångssaga.
Erik Holmström var skådespelare vid TUR-teatern i Stockholm, men trött på att vara just skådespelare. Samtidigt ville han starta en egen teater – hur skulle det gå till? I jubileumshäftet berättar han själv: ”hur fan skulle jag ha råd att hyra en lokal, men då kom jag på att jag skulle kunna ha en liten lokal med små dockor i. Då behöver det ju inte vara så stort. Jag tänkte det först bara på skoj, men det smällde verkligen till.”
Det gjorde det verkligen. Den första uppsättningen 2015, Funktionell dumhet efter Roland Paulsens bok Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen blev en stor succé. Den ganska torra boken om den relativa meningslösheten och byråkratiseringen av Arbetsfömedlingen, samt en absurt överbetald chef för denna myndighet, fick egen, satirisk kropp. Gråa dockor av kartong manövrerades av skådespelare, texten till pjäsen lästes eller spelades av skådespelare vid sidan av scenen, som var uppbyggd som en traditionell liten teater med proscenium och kulisser. Allt var återgivet i detalj: kölappar och kaffekoppar i ett grått, håglöst väntrum. Något i det lite slarvigt återgivna och en fulhetens estetik levererade en – eller flera – undertexter av humor, satir, samhällsanalys, humanistiska perspektiv. Utan att kanske känna till en av de stora inspirationskällorna för 1900-talets moderna dockteater, japansk bunraku, liknade Malmö dockteaters förstling ändå denna tradition. Där är dockornas tal separerat från dockornas agerande, och broderas ut med musik och avancerade rösttekniker. Så kan både dockor och text blomma ut var för sig, men samverka.
Dockteater är i sig alltid en metafor, en bild för något annat. Därför har den så stor kapacitet att berätta och samtidigt rymma flera perspektiv. Erik Holmström upplevde befrielsen i att ingen kunde säga om han valde rätt eller fel – det finns inte mycket riktlinjer hur dockteater för vuxna ska vara beskaffad. Det i och för sig mödosamma arbetet att bygga dockor innebar en ny frihet och en upptäckarglädje som ledde vidare. Samtidigt var perfektionistiskt pill inte hans likör, likt Staffan Westerberg ville han ha raska resultat: toarulle-dockor eller barbiedockor – uttrycken blev radikalt annorlunda med skiftande tekniker.
Erik Holmström hade inte många referenser inom dockteaterns värld – en sådan finns ju runt hela klotet med tusen variationer både i berättande och när det gäller former. För betraktaren ser närheten till tecknade serier först ut att vara en referens för Erik Holmström, men under de tio år som gått har han och Malmö Dockteater prövat många estetiker och tekniker, samarbetat med stora, etablerade teatrar och gjorde egna produktioner, som efter premiär i Malmö gästspelat på andra scener.
En slags självporträtt på teatervärldens inre dilemman går igen i flera produktioner, som Skvalpet, 2017. Där möter ett stort antal små dockor, livefilmade och förstorade på bildskärm – metaforen för alla små människokryp och deras stretande med livet blir uppenbar, och rörande. Den senaste produktionen, En trappa till himlen, är ett samarbete med TUR-teatern och återvänder till teaterns inre värld i en både kärleksfull och starkt kritisk tre timmar lång fresk över dess absurditet, och hur likväl central i mänskligt tänkande den är. Här rullas också en publik in – ett 30-tal små dockor på en flyttbar gradäng – alla skjuts de ner. Utöver en diskret tekniker i bakgrunden rattar Erik Holmström alla dockorna själv under den långa föreställningen, en närmast filosofiskt lugn betraktelse av att vara teatermakare och människa.
Broschyren Tio år av dockteater för vuxna är blygsam till sin form, men innehåller både dockspelarens och kritikerns synpunkter. Skådespelaren Kajsa Ericsson berättar om hur det var att övergå till dockspel – hur långsamt allt går för en docka. Att spelarens röst måste kunna uttrycka stora ord, men ändå inte reagera själv med kroppen. ”De instinktiva gesterna behöver föras över till dockkroppen” och det gäller att inte snegla på sina medspelare, för då glider fokus lätt över från dockorna till spelarna.
Teaterkritikern Theresa Benér (SvD), med stor erfarenhet av internationell teater och avantgardistisk scenkonst intervjuas och säger: ”Det handlar egentligen bara om att erkänna att dockteater bara är en variant av det här med att arbeta med fiktiva gestalter på en scen.”
Hon uppskattar också den utforskande sidan av Erik Holmströms arbete. Dockorna är ett effektivt verktyg för att lyfta fram vardagligheter. ”Man får en förstärkt teatralitet som jag uppskattar väldigt mycket. Det blir tydliggjort att det är artificiellt, en konstnärligt förhöjd situation. Det kan ge en absurd komik och avslöja mycket av människors beteenden.”
Våren 2025 har en våg av dockteater dragit fram över Scenkonstsverige med Romantiken på Galeasen, Beth the Pet på Unga Klara utöver de redan intensivt verksamma dockteatrarna Marionetteatern, Dockteatern Tittut, Ölands dramatiska teater (med ny hemmascen i Mörbylånga), Figurteaterkompaniet i Filipstad och nystartade Dockteaterbyrån i Malmö. Att ett helt nytt intresse för utbildning inom dockteater har uppstått är förståeligt. Vårterminen -25 har en terminslång kurs i dockteater pågått på Stockholms Konstnärliga Högskola (f d DI). De senaste åren har SKH också haft kortare dockteaterkurser som delmoment i mim-utbildningen.
Erik Holmström fick 2018 Svenska Teaterkritikers pris för att ”radikalt ha förnyat formspråket för den samtida dockteatern i intensivt samspel med den dramatiska teatern”. Förra året fick han Gannevikstipendiet och fina recensioner kantar Malmö Dockteaters verksamhet. Toarulls-dockornas kung har, på sitt sätt, nått parnassen.
Numera har teatern två konstnärliga ledare: Erik Holmström, som skapat ungefär hälften av produktionerna vid teatern, och Agnes Rosenberg, producent. Hon beskriver teatern som ”i konstant framåtrörelse” och en teater som bedriver konstnärlig forskning och erbjuder inbjudna konstnärer stor frihet, ”utan krav på resultat eller beläggningsgrad. Jag tror att det är den friheten som ger våra helt unika föreställningar.”
Under våren skapade Malmö Dockteater också en utställning i Malmö med titeln Malmö Dockteater – de första 10 åren. En nyfiken publik ser fram emot nästa tio.
Margareta Sörenson
Fler Nyheter
