I Arthur Pitas intelligenta sceniska läsning av F. Scott Fitzgeralds roman tillför, musik, scenografi och scenarrangemang nya tolkningslager

Det vila en förödande mänsklig ensamhet över den portugisiska koreografen Arthur Pitas minutiöst genomtänkta och sceniskt rikhaltiga läsning av F. Scott Fitzgeralds nyckelroman The Great Gatsby.
Ridån går upp på Operahusets stora salong för en liten installation på förscenen, som blir till en sammansatt bild av hopp, krossade illusioner och existentiellt förfall. Alltsammans badar i ett grönt, akvarieaktigt ljus mot en bakgrund av oändligt, ogenomträngligt mörker. Där sitter Gatsby och dricker. Han lägger en lackskiva på grammofonen och Irving Kaufmans statiskt sprakande historiska inspelning av George och Ira Gershwins ballad ”Embraceable You” låter som ett självömkande eko av Gatsbys maniska, nostalgiska besatthet – inte bara av Daisy, utan av den lycka hon personifierade.
I en spegel ovanför ses han liggande på en luftmadrass i en poolen verkar han upplösas i vattnets reflektioner. Det är en portal mellan dröm och verklighet, där döden med ett enda skott drabbar honom som en den försonande lösningen.
Porträttet av Jay Gatsby och prologen i Pitas helaftonsbalett Den store Gatsby är inte bara den dramatiska inledningen till berättelsen om allt som föregår den, utan en inramning av föreställningens centrala idé: Gatsbys hybris, självbedrägeri och den amerikanska drömmen som en falsk illusion.
Valet av tolkningsvinkel utvecklas mästerligt där spegelmotiv används på ett konsekvent vis där minnen, mentala bilder, självuppfattning och reflexioner glider över i varandra och mot det ögonblick då han drämmer knytnäven i sin egen självbild, och smugglarens och drömmarens possessiva komplott splittras.
En noggrant koreograferad spel där Fitzgeralds berättare Nick Carraway också bevittnar dene förmögne ”selfmade man´s ödesdigra försök att vinna tillbaka sin ungdoms kärlek, Daisy – en skönhet från sydstaterna som, medan Gatsby var i krig, gifte sig med polospelaren Tom Buchanan.
Genom Buchanans affär med dansaren Myrtle skapas kopplingen till skuggsidan av den amerikanska framgångssagan, som mekanikern George representerar i ”The Valley of Ashes” (Scott F. Fitzgeralds eget uttryck), där Gary McCanns nästan filmiskt praktfulla scenografi förändras dramatiskt: från Gatsbys bländande vita herrgård med klassiska pelare och perfekta fasader till ett svart industriellt fabrikslandskap med silos och rör.
Ett dystert panorama över det kapitalistiska maskineriets baksida, övervakat av ett av Fitzgeralds ikoniska motiv: skylten med optikern Dr. T. J. Eckleburgs kusliga, allseende ögon.
Arthur Pita följer på det hela taget Den store Gatsby’s litterära modell så noggrant att verket med sina två akter och 17 scener, känns samvetsgrant planerat. Det är nästan som att bara utan ord uppleva romanen eller filmen.
Pita har tidigare beskrivit flera av sina verk som ”dansspel”, inklusive versioner av Franz Kafkas psykologiska drama Metamorfosen och Roland Topors surrealistiska Den nye hyresgästen.
Här stöds hans formexperiment och empatiska, insiktsfulla läsning av F. Scott Fitzgeralds genombrottsroman från The Jazz Age av kompositören Frank Moons kollage av originalkompositioner och Gershwin-fragment, vilka fungerar både som en fond och en pulserande känslomässig förstärkare för Pitas sätt att karakterisera kroppsliga gester.
Dansen omfattar naturligtvis allt från charleston till foxtrot på de vilda spritfester och i de lättklädda balettflickornas stora shownummer till uttrycksfulla solon och duetter för huvudpersonerna, dock utan att lyckas skapa koreografi som kan tillföra ett verkligt känslomässigt och insiktsfullt djup i berättelsen.
Ensemblescenen, där Gatsby, omgiven av ett corps de balett i en blomstervals, drömmer om sin återförening med Daisy, samt en pas de deux som ska skildra parets passionerade kärleksliv, framstår som de allra svagaste scenerna. De utgör konventionella höjdpunkter inom traditionell balett, men materialet här är banalt och användningen av klichéer så omfattande att Den store Gatsby skulle ha verkat stramare och mer stringent övertygande i sitt sökande efter dramatisk sanning utan dem..
En däremot lyckad dialog med baletthistorien uppstår i en estetisering och uppvisning av romantiken tillsammans med det glada tjugotalets kvinnosyn. Båda perioderna står för dekadens och dans med moraliskt förfall och död i scenen för Myrtles död, där de strutsfjädrade körflickorna, med referenser till Sylfiden (1836), bildar en cirkel runt sin döda hjältinna och i en begravningsprocession och bär henne bort till Askdalen.
För vad är kvinnor annat än objekt, spelbrickor, ideal och offer i Fitzgeralds verk? Detta är en av Pitas poängern, som också lägger ytterligare ett lager till föreställningens könspolitiska dimension genom att ingjuta en spirande insikt om den sexuella fascination för Gatsby hos berättaren Nick, dansad av Andreas Kaas och Mathieu Rouaux.
Arthur Pitas styrka är den typen av tänkande och en exemplarisk behärskning av fysisk teater och ordlöst skådespeleri, där personinstruktionen och det psykologiska och mimiska uttrycket är så nyanserat och individuellt att det är svårt av en dansare att avteckna sig framför en annan.
Ändå vill jag nämna Alexander Stæger och Jonathan Chmelensky, som porträtterar den brutale Buchanan, och Schonan Greve och Oliver Starpov som Myrtles förödmjukade pojkvän, den bedragne George. Daisy porträtteras med kylig distans av Caroline Baldwin och på ett karaktärsfast sätt av en ny talang, Savannah Bell, i andra laget. Myrtle spelas och dansas av Isabella Carroll och den trotsiga, sexiga Stephanie Chen Gundorph.
Och i första respektive andra laget ger den erfarne Ryan Tomash och debutanten Oscar Ainscough radikalt olika tolkningar av Fitzgeralds cyniska bedragare och förlorade drömmar, de som i ännu en dramatisk reflektion utspelar sig i prologens dödsscen.

Alexander Meinertz