Ukrainska vårfestivalen uppmärksammade Serge Lifar
Serge Lifar var en av den klassiska balettens förnyare, pappa till neoklassicismen. Han föddes i Kyiv 1905 i Ukraina och träffade femton år gammal Nijinskijs syster Bronislava – och hamnade i dansens värld för livet. Med Parisoperan som hemmascen skapade han många djärva koreografier som det kanske mest kända solot Ikaros.
Under Ukrainian Spring-festivalen I början av maj ägnades en dag på Stockholmsoperan åt Serge Lifar: Hyllning till Serge Lifar – legendarisk koreograf från Kyiv.
Han hade inte haft något närmare förhållande till dans, förrän han följde med en god vän till en dansstudio där Bronislava Nijinskaja, Nijinkskijs yngre syster, undervisade. Därmed är han en i raden av ukrainska konstnärer som länge setts som ryska, men som befunnit sig i en långt vidare europeisk tradition som de utvecklat, förstärkt och moderniserat.
Serge Lifar blev kvar som elev och dansare hos Bronislava Nijinskaja, och när hon flyttade sin verksamhet till Paris och Ryska Baletten följde han med. Kompaniets minst sagt dynamiske konstnärlige ledare, Sergej Djagilev, såg i Lifar en värdig följare till den alltmer slitne legendaren Nijinskij, som burit Ryska Balettens framgångar länge. Men Djagilev ansåg att Lifar borde utvecklas ytterligare och såg till att han fick resa till Italien och få undervisning av Enrico Cecchetti, balettmästare i Rom.
När Ryska baletten lades ner 1929 erbjöds Serge Lifar posten som balettmästare vid Parisoperan, där dansen var i ett bedrövligt skick sedan länge. Lifar satte igång att nyrekrytera dansare och införde en särskild balettafton varje vecka, och han koreograferade nya verk i en strid ström. I huset fanns också den georgiske George Balanchine, utbildad i ryska St Petersburg, som dock flyttade till USA 1933 och ägnade resten av sitt liv åt att introducera och etablera den klassiska baletten där. New York City Ballet är hans verk, liksom School of American Ballet.
Decenniet 1920-talet brukar beskrivas som glatt och nöjeslystet, men det är också en påfart för högerradikala rörelser, fascism och nazism. Under 1930-talet duggar katastroferna tätt, 1933 togs Tyskland över av nazisterna. När Frankrike ockuperades av Nazityskland 1940, valde Serge Lifar att stanna kvar i operahuset och att samarbeta med ockupanterna. För detta dömdes han 1945 och avstängdes för ett år från Operan. Men han återvände och mötte länge ett stort motstånd i ”huset”. Likväl fortsatte han sitt arbete vid Parisoperan och genom åren skapade han drygt 200 koreografier. Lifar dog i Lausanne 1986, och där bildades också ett par år senare en Lifar-stiftelse, tack vare hans partner sedan 30 år, svenska Lillan Ahlefeldt-Lauvig, som sägs ha sålt sina smycken för att bygga upp stiftelsen.
Den avgående balettchefen vid Stockholmoperan, Nicholas Le Riche, minns Serge Lifar från sin tid som liten pojke vid Parisoperans balettskola. Han och Clairemarie Osta, premiärdansare vid Parisoperan (Étoile), idag konstnärligt ansvarig för den klassiska baletten vid Kungliga Svenska Balettskolan, kompletterade ett föredrag av Natalia Bilous från Serge Lifar-museet i Kyiv. Med hjälp av två dansare belystes skillnaderna mellan akademisk klassisk balett och neoklassisk balett. Dmitry Zagrebin och Sarah Erin Keaveney dansade avsnitt ur Lifar-verk på båda sätten. Skillnaderna är inte enorma, men just det moderna, med betoning av rytmiken, ofta lite förskjuten och ”svängig”, mer böjlighet i höfterna och mindre av den akademiska, raka hållningen ger ändå ett annat intryck.
Mest känd för eftervärlden har kanske Serge Lifars soloverk Ikaros blivit från 1935. Den har beskrivits som revolutionär: en balett helt utan musik, bara med en återkommande rytm, om Ikaros som strävar mot solen, och förgås. Denna grekiska myt har ofta fått tjäna som metafor för människans fåfänga strävan efter allt högre mål, men för Serge Lifar var detta också en möjlighet att visa att dans är en konstform och ett uttryck i sig, som inte behövde ackompanjeras av musik för att kunna gripa tag i sina åskådare. Poeten Paul Valéry skrev om detta verk: ”Dansens själ bor i honom…han utarbetar sin konstform som poeten utvecklar sin.”
Parisoperans dansare i Le Riche- och Osta-generationen har stor vana vid Lifars koreografier och de båda delade generöst med sig av detta. Clairemarie Osta betonade att Lifars verk innehäll soloavsnitt som gav dansaren generöst utrymme att utveckla dansens poesi och tankemässiga innehåll. Ofta uppmanade de dansarna till ”vänskaplig tävlan” när det gällde svåra partier – kanske inte alltid bara vänskapligt, la hon till. Nicholas Le Riche har sett som sitt avslutningsprojekt vid Kungliga Baletten att dansa så många olika verk som möjligt för att visa ”vilka vi är”: ett kapabelt kompani med övervägande yngre dansare som klarar Ek, Ekman och Naharin lika väl som Petipa.
Serge Lifar hade tagit stort intryck av modernismen hos Ryska Baletten och uppdaterade metodiskt det som vi kallar klassisk balett. Han kompletterade de fem positionerna med en sjätte och en sjunde position, med rakt framåtvända fötter. En högre lyft arabesk, nästan akrobatiska inslag och en stark betoning av jämvikt och balans – nog låter det intressant med en Giselle till musik av Honegger.
Våren 2026 kommer Kungliga baletten att dansa ett av hans mest kända verk, Suite en blanc, i en afton tillsammans med en annan och senare förnyare av klassicismen, Willian Forsythe och hans verk In the Middle somewhat elevated.
Margareta Sörenson
Fler Nyheter
