Den falska amerikanska drömmen

Det var den avgåede balettchef Nikolaj Hübbe, som står för idén bakom Den Kongelige Ballets nya spanska succésbalett Blodbryllup på Gamle Scene under hösten. Det är även Nikolaj Hübbe, som står för den Den Kongelige Ballets nya storstilade vårpremiär Den store Gatsby på Operaen. En föreställning, som mycket lägligt visas under 100-årsjubiléet för amerikanska F. Scott Fitzgeralds berömda roman med samma namn.
Koreografin dar beställts av den portugisiska koreografen Arthur Pita, som är född i Sydafrika och hör hemma i London. Med Pitas eklektiska koreografiska stil, som blandar balett, 1920-talets sociala danser och showdanser i en dramaturgiskt stram och tjusig iscensättning av berättelsen om Den store Gatsby, kan föreställningen nog mest kallas för dansteater. Dessutom har det på ett mycket lämpligt vis blandats in musik av George Gershwin med nykomponerad musik av Frank Moon, som även har stått för det fina instrumentala arrangemanget.
Flera gånger dyker instrumental-solister upp på scenen och sätter extra fokus på Gershwins härliga musik, vars swingtoner ljuder fint från orkesterdiket under ledning av Chanmin Chung.
Redan medan publiken intar sina platser blir 1920-tals stämningen påtaglig genom att kårdansaren, Myrtle alias Isabella Caroll, iförd ett jättelikt stjärndiadem som symboliskt syftar på Stars and Stripes sitter och röker vid kanten av scenen, alltmedan jazztoner ljuder i rummet. I prologen leds vi snart in på att vi ska uppleva en total peripeti när vi får se två brett leende showflickor som dyker upp på rad framför den amerikanska flaggan, alltmedan deras leenden bleknar och förvandlas till att bli sorgsna miner. Som ett koncentrat av historien får vi också se den stenrika svartabörshandlaren, Gatsby, som är besatt av nostalgi, sträcker sig efter sin ungdomskärlek Daisy, strax innan vi får höra det fatala skottet, som till slut dräper Gatsby men likaså den förljugna amerikanska drömmen. Och så börjar hela berättelsen om dekadens, glamour, girighet och fruktan för att bli fattig att berättas från början.
Både i första och andra akten är det många scenbyten mellan allt från Gatsbys palats, trädgård, sovrum och swimmingpool till grannen Nicks hus, en bensinmack och en underjordisk bar i New York, där det i likhet med på Gatsbys fester flödar av alkohol under 1920-talets amerikanska förbudstider mot sprit. De många scenbytena i Gary McCanns scenografi, där det självklart även ingår en gammal Rolls-Royce, ger föreställningen ett fint fungerande tempo i berättandet.
I scenografin är sättet att använda speglar särskilt raffinerat, när de ställer frågor om alltings sken eller äkthet. Raffinerat får vi också se hur Gatsby speglar sig i en triptyk-spegel, där han såväl ser sig som fattig ung pojke, som soldat under Första världskriget. I spegeln får han också se den unga Daisy, som han ursprungligen träffade medan han var soldat. Hon väntade inte tills Gatsby kom tillbaka, utan gifte sig istället med den rike och brutale Tom.
Ryan Tomash ger kvällen igenom en fin gestaltning av den elegante, drömmande och desperata Gatsby, som tror att han kan återvinna Daisy. Andreas Kaas är perfekt i den betydelsefulla rollen som den lite naive grannen Nick, som Gatsby utnyttjar för att få till stånd ett möte med Daisy. Det är inte minst härligt att få uppleva Nick med baksmälla. Caroline Baldwin er elegant som den ytliga blonda Daisy, och när Gatsby och Daisy under korta och lyckliga stunder återfinner varandra gestaltas det väl i pas de deuxer med höga lyft.
Alexander Stæger agerar övertygande den osympatiska Tom, som är uppenbart brutal mot sin älskarinna, balettflickan Myrtle. I en intressant duo lockar och utmanar hon Tom genom att sno hans vigselring.
Myrtles man George, som ständigt förnedras av Tom och Myrtle, men slutligen blir den som skjuter Gatsby och tar sitt eget liv gestaltas övertygande av Shonan Greve. På helt olika sätt sörjer George och Tom Myrtle när hon körs ihjäl med hjälp av Gatsbys Rolls-Royce och Daisy bakom ratten.
Som en joker i det på det hela taget osympatiska persongalleriet, bortsett från Nick, har Pita lagt till en Musse Pigg-figur som hela tiden utmanar och har fått en listig och farlig gestaltning av Tobias Praetorius med hjälp av livliga språng. Historien bjuder självklart även på massor med showdans med höga benlyft och strutsfjädrar och fester med Charleston, foxtrot och tango.
Just den showaktiga prägeln på Den store Gatsby placerar föreställningen i samma fack som Den Kongelge Ballets tidigare showbaletter och publikmagneter som Twyla Tharps nattklubsballet ”Come Fly Away” och Gregory Deans nostalgiska handlingsfattiga ”Gotta Dance”.
Men det finns lyckligtvis mer kött på benen i historien om Den store Gatsby, som i hög grad är trogen mot ursprungsberättelsen, men tillför en större sexuell diversitet och bland annat på ett tydligt vis anger att Nick är homosexuel. Även om Arthur Pita inte lyckas gestalta de djupa psykologiska personporträtten i dansen så är han i varje fall en god historieberättare i den mycket tjusiga uppsättningen av ”Den store Gatsby”, som absolut kommer att locka stora skaror till Det Kongelige Teater.

Vibeke Wern