En kväll som vilar helt på dansens kraft

De som, i likhet med mig, haft invändningar mot att text – i många fall helt onödig – trängt in i dansföreställningarna har anledning att ila till Göteborgsoperans nya uppsättning Dusk to Dawn. Här får vi njuta av en kväll som vilar helt på dansen egen kraft. Inte ett enda ord yttras, påpekar den konstnärliga ledaren Katrín Hall i programbladet. Operans suveräna dansare står stadigt i fokus och gör vad de är så bra på, fyller scenen med stark och underbar dans. I lyhörd kommunikation med musiken, ska jag tillägga.
Programmet består av två delar, I cannot love without trembling, av koreograferna Bobbi Jene Smith och Or Schraiber samt Frontier, av Crystal Pite. Rörelsemässigt finns beröringspunkter, koreografierna använder dansarnas hela expansiva förmåga, men verken har tydliga, egna karaktärer som kompletterar varandra i en spännande helhet.
Bobbi Jene Smith och Or Schraiber är nya namn i den långa rad av framstående koreografer som Göteborgsoperan lockar till stan. De är ännu ett team som bjuder in dansarna som medskapare och gör Dusk to Dawn till en lyckad urpremiär.
Inspirationen kommer från musiken, Cassandra Millers violakonsert och de associationer titlarna på konsertens satser väckte hos koreograferna. Titeln I cannot love without trembling är hämtad från den andra satsen. Dusk to Dawn dansas till levande musik, med Göteborgsoperans orkester. Det förhöjer kvaliteten ytterligare.
Men allt börjar i tystnad. Iris Telting, i sommarklänning och stadiga skor, står ensam på scen och brister ut i dans. Än stora, öppet befriade rörelser, än hopkrupen, som i kramp. Bara stegen och dansarens andning ackompanjerar. Christian Friedländers scenografi består av ett vackert mönstrat parkettgolv med fyra enkla bänkar vid sidan. Det ger en känsla av andlig rymd – och plats för dans. Med sökande steg dyker fler dansare upp i kanterna. Väl ute på parketten tar de mera plats. Snart med fullt utslag, de tio dansarna hoppar och rusar, fångar upp varandra och bromsar in. Allt är intensivt, med kroppen i centrum. Våld och ömhet är grannar.
I likhet med flera andra koreografer som gjort stordåd på Göteborgsoperan, har Bobbi Jene Smith och Or Schraiber en bakgrund som dansare hos israeliska Batsheva dance company, som koreografen Ohad Naharin satt stark prägel på. Det syns i Dusk to Dawn. Verket har samma anda av befriad rörelse.
Först efter en kvart tassar orkestern in. Från fonden kommer de, rinner ner i diket, stämmer instrumenten och tar över ljudbilden. Kommunikationen med dansarna är omedelbar, inte bara den direkta med Emil Jonasson och hans viola på scen, utan med hela orkestern, stycket igenom.
Koreografin antar något mer fasta former, rentav formationer. Men kvar finns grundkänslan av möten, relationer, separationer. Lågmält eller i extas, allt uttryckt i dans.
Koreografen Crystal Pite känner vi redan, efter njutbara Solo echo, som hade nypremiär tidigare i vår. Nu fortsätter Göteborgsoperan med Frontier, som ursprungligen skapades för Nederlands Dans Theater 2008. Här möts mörker och ljus, stundvis i en ren kamp. Jay Gower Taylors scenografi är främst en ram för Tom Vissers effektfulla ljussättning. Dunklet dominerar, men en ljus gestalt ligger i starten ensam på scen, översköljd av mäktig körsång med sakral klang. Ur orkesterdiket kravlar mörka varelser upp. Det är inte orkestern på återtåg, utan skuggdelen av livet. Ljudbilden övergår i skavande och rytmiska slag. Crystal Pite skildrar i dans även det som lever under det vi ser. Tydligt avläsbara dansare i vitt följs av mörka skuggor som stöder, lyfter – eller hindrar. De flödande rörelserna är magiskt vackra. Och suggestiva. Mörkerdansen dominerar slutet, men kropparna strävar gemensamt och vackert mot ljuset.

I cannot love without trembling
Koreografi och kostymdesign: Bobbi Jene Smith, Or Schraiber
Musik: Cassandra Miller
Dirigent: Nathan Brock
Scenografi och kostymdesign: Christian Friedländer
Ljusdesign: David Stokholm
Viola: Emil Jonasson/Franziska Wenzel

Frontier
Koreografi: Crystal Pite
Instudering: Spencer Dickhaus
Kompositör: Owen Belton
Musik: Eric Whitcare
Kostymdesign: Nancy Bryant
Scenografi: Jay Gower Taylor
Ljusdesign: Tom Visser
Speltid: 2 timmar, spelas t o m 27 april

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs

Lis Hellström Sveningson