Mjukt, organiskt flytande och strängt detaljerat

Slumpens skönhet kan locka även den mest disciplinerade koreograf. Merce Cunningham kunde till exempel låta tärningen avgöra nästa steg när han skapade ett verk. Och för att manifestera konstarternas likvärdighet i en föreställning lät han kompositören John Cage skriva musiken oberoende av koreografin. Först till premiären möttes dans och musik.
I den andan arbetar Virpi Pahkinen i Change, som gästade Stora teatern en enda och unik kväll.
Verket bygger på fem kortare koreografier; ett solo, en duett, en trio, en kvartett och en kvintett. För musiken svarar fem kompositörer och ljusdesignern Tobias Hallgren har gjort fem olika ljussättningar, alla präglade av en egen färg.
Kvällen börjar med lottning. Publiken bjuds upp att dra lappar som parar ihop musik och ljus med respektive dansstycke. En lek med slumpen som gör varje föreställning till en ny variant. Bara dansen följer ordningen, från solo till ensemble med alla fem dansarna.
Virpi Pahkinen har varit verksam som danskonstnär i 40 år. Hon är en av de mest särpräglade koreografer vi har. Hennes makalöst viga rörelsespråk fascinerar publik över hela världen. Det är mjukt, organiskt flytande och strängt detaljerat på samma gång. Soloformen var länge hennes territorium och jag undrade om andra dansare någonsin skulle lyckas fylla hennes koreografier. Men visst hittar hon dansare som anammar hennes uttryck. Pontus Sundset är en återkommande klippa. I Change ger även Hanna Blomquist, Vanessa Lindblom och Victor Persson fina bevis.
Virpi Pahkinen inleder själv med solot. Den här gången till Kari Ikonens musik. En tät, svart siluett framträder på golvet mot den vita fonden. Som tecken växer lemmarna ut. Det skulpturala är genomgående hos Virpi Pahkinen. Hon tar kroppen i anspråk på sätt som kan te sig omöjliga, men det blir aldrig akrobatik, bara skön konst.
Duetten dansas av Vanessa Lindblom och Victor Persson. Med armarna skapar de kärl att fylla, kliva i och ur. Ibland i spegelrörelser. Det är starkt och andlöst vackert mot det rosa golvet och Jukka Rintamäkis suggestiva musik.
Alla musikstyckena har en likartad uppbyggnad; en introduktion, ett fylligt crescendo och ett avklingande slut. Men vart och ett skapar en egen miljö, hos Mika Takehara hamnar jag i regnskogen. Ljuset bäddar in dansen och ger avslut med geometriska former.
Armarnas uttryck spelar stor roll, i kvartetten antar de former av vingar. De hopkrupna, skalbaggelikanande rörelserna återkommer också, liksom skridande hieroglyfer med skarpa profiler. Enskilda dansare mejslas fram men de samlas även som gemensam organism. Naturens magi är alltid närvarande hos Virpi Pahkinen. I Change förvandlar hon den till en meditation av mättad rörelse.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson