Livet gestaltat via ödesmättade ryck i trådar

Antikens greker var vana vid dockteater. Inte underligt att Platon tänkte sig människan som en docka, som styrs av trådar som rycker och drar åt motsatta håll. Vem drar i trådarna?
Och vem tänker på Platon när vi bänkar oss för att se Romantiken, dockteater med Lumor. En fri grupp som samverkar med fasta teatrar, nu med Galeasen i samverkan också med Östgötateatern. Dockteater, alltså, för vuxna, manus och regi av Oskar Thunberg.
Skådespelarna-dockspelarna är tre och dockorna dubbelt så många, minutiöst utförda av dockmakaren Jenny Bjärkstedt vars känsla för det subtila är fabulös – hon missar inte ett axelband, hårslingor, sneakers. Realistiska, skulle man kunna säga, och det som berättas är närmast dokumentärt realistiskt, men inget kan befinna sig längre bort från realismen än dockteater. Det kan vara ett skäl till att dockteatern plötsligt finns överallt. Vi slipper tv-filmrealismens kvarn som mal ner dramatik till tuggvänlighet. Dockteatern återtar sin urgamla plats som en självklar del av scenkonsterna, för att den har saknats oss.
Orealistiskt, minst sagt. Vi ser ju att dockan är ett konstfullt skapat föremål som bärs omkring av levande människor som lånar ut sina kroppar och röster åt dockorna. Som när barn leker! Men de 60-70 cm höga dockorna, med rörliga käkar och manövreringsbara kroppar, berättar om livet som vi känner det. Och den närmast under-huden-spontana känslan infinner sig: vem styr oss? Gudar, ödet, vi – den fria viljan, jo, den är långtgående. Men sen: en sjukdom, ett barn som utvecklas ”fel”, en förälskelse som slår till. Trådarna som drar.
Vardagsrummet med sin soffa, sovrummet som börjar bli en våndans plats, kaffekoppar, skohyllor, flyttkartonger. Fem, sex bord som skjuts fram och åter och möbleras upp – tillfälligheterna understryks på en dockteater intill rysningens gräns. Allt kommer att ta slut! Komiken i att allt är en miniatyr, en prudentlig bild av verkligheten. Ett pinsamt läkarbesök, en urspårning i älskog – man måste skratta, och man får det! Dockspelarna som här är skådespelare har vältrimmade röstförmågor som ger liv åt den lilla knastertorra dockan. Eva Rexed som den medelålders kvinnan som söker mening i romantiken som epok, Jonatan Rodriguez som flyttar rösten en aning uppåt i diskant och ”blir” doktor Karin på vårdcentralen. Briljant och självklart i ett andetag.
Och så är det något med litenheten: dockorna har samma storlek som en fyra-femåring. När en man dör i prostatacancer, så lyfter ”hans” dockspelare, Tobias Almborg, upp honom i famnen och bär bort honom, så som man bär ett barn som somnat. Dockteatern arbetar med många lager av undertexter och förståelse, och Lumors aktörer vårdar något som jag bara kan kalla ömhet inför sina dockor, och som får mig att älska deras omsorger. Rättar till en skjorta, tar omsorgsfullt på skor, och ställer dem fint i skohyllan. Det gör tre timmars långsamma gestaltande av ett närmast trivialt innehåll till en rituell vandring mot ett slut som är, tja, trivialt. Likt livet, men också trösterikt: allt tar slut.
Dockteatern ser ut att välla fram över scenerna, och det beror också på att den är bildnära och inte har en given form. Den kan se ut på tusen sätt – som serieteckningar hos Malmö Dockteater, som bilderböcker hos Dockteatern Tittut. Lägga till något helt nytt och annat som Dramatens Fem scener Norén, som spelas med masker så att skådespelarna blir ett slags stora dockor. Allt blir värre, ännu mer Norén, men också mer distanserat, möjligt att se tydligare, att hålla ifrån sig.

På Orionteatern har Shakespeares Stormen blivit en succé, och där flyger och far dockor och masker sjövilt. I en helt annan tonart än hos Lumor, men Peter Oskarson träffar mitt i prick på vår visshet om livets villkor. Ett skepp kan gå under i storm, en härskare kan orätt avsättas, kärlek kan uppstå där man minst anar det. Tre aktörer gör allt och litet till även här och sju dockor samt masker förvandlar dem till alla nödvändiga roller i pjäsen. Extra glans kring Mika Kindstrand Oskarssons flygande Ariel och goda humör genom vandringen mot ett lyckligt slut. Orimligt harmoniskt! Men det gör oss alla lättade.
Det kanske ändå finns en gudomlig rättvisa. Kan man få drömma om dockspelare som lyfter undan oss och sätter oss på ett annat, och bättre, spelbord. Som rullar undan en epok och skjuter in ett nytt bord, brer ut ett oskrivet blad av rättvisa, kärlek, förnuft.

Publicerat i Expressen 19 mars

Margareta Sörenson