Kungliga Balettens unga koreografer visar sina egna verk

Kungliga Balettens snart avgående konstnärlige ledare och balettchef, Nicholas le Riche, har just kunnat glädja sig åt en donation som möjliggör en satsning på unga dansare. Och kanske ett därav följande ungt danskompani inom den stora organism som är ett balettkompani med anor från 1700-talet.
Sedan ett par år har han också uppmuntrat dansarna att göra egna koreografier i ett projekt: Young choreographers, dansare som skapar korta stycken som möter en publik ett par gånger. Dansarna har alla dansat stora och betydelsefulla koreografers verk – vad koreografi är, det vet de nog. Men att skapa en koreografi själv, är ändå något annat.
Koreografi är ett bygge med många plan – en idé till att börja med, en yttre form som håller samman helheten, stil, musik, dansarnas roller eller funktioner, ner till steg, gester, rörelsvokabulär. Av de elva, korta verken i Operans Rotunda är det bara tre, fyra stycken som lyckas med den där helheten som gör dem till ett ”verk” och inte bara en övning eller ett test i ett laboratorium.
Tydligast och mest stringent är In the Mood for Tea, där ett runt lågt bord ger dansarna och koreografien något att hålla sig till. Och de tre dansarna, Davide de Pointe, Carl Petrini Sjögren och Kaho Yanagiasawa är kapabla att dansa dansteater med mening och innehåll. Koreografin av Rikako Shibamoto leker med tempoförskjutningar och de tre dansarna är skickliga på att låta blickar och gester spela med i komiskt ultra-rapid likaväl som galet raskt tempo som bygger en bild av tre människor, förmodligen med familjeband, runt ett bord. Friktion, irritation, men också samhörighet – roligt, insiktsfullt och med generöst tolkningsutrymme för både publik och dansare.
Det inledande Sex/Tapes av Anthony Lumuljo och Daniel Norgren-Jensen öppnar det ungas verkstad spektakulärt med stora speglar för två män och en kvinna i lindor och tyg som anspelar på sex, posering och gayvärldens ramverk. Återigen kan Carl Petrini Sjögren och Joâo Felipe Santana ladda schablonerna personligt med både hetta och kyla. Den alltid lika dramatiskt skickliga Daria Ivanova får disponera ett mindre tolkningsutrymme. Men att inte bli schablonernas fångar är en utmaning.
Den roliga kvartetten kring stuvandet av en diskmaskin, Eucalyptus Marginata, koreograferad av Zane Smith-Taylor är en bagatell, men har just en slags sammanhållande ram och är något mer och annat än stycken som stannar vid ”bara” steg och attityder.
Jérémie Neveu X.O.R i svarta lack-kostymer för sju dansare har också förmågan att skapa en sammanhållen koreografi med flera inordnade mindre sekvenser för en lite större ensemble. Både detta verk och In the Mood for Tea står på egna koreografiska ben, det är roligt att se.
Som tidigare år dansas detta på Rotundan och jag tvivlar inte på att det i ett stort operahus är ett litet elände att ge dansarna tid och möjlighet att samverka med någon scen utanför huset. Men det skulle vara värdefullt för Kungliga Baletten lika väl som för annat svenskt dansliv, tyvärr verkar det tillsvidare omöjligt. Tänk om den långa evakueringstiden när huset ska renoveras kan öppna för nya möten och samarbeten?
Young Choreographers är ändå en möjlighet för dansare att ”undersöka idéer och gå djupare in i den koreografiska processen” så som det deklareras från Kungliga Baletten. Och man kan ju alltid tänka på att i stort sett alla koreografer börjar som dansare, som fått tillfälle – eller skapat sig tillfälle – att gå vidare och skapa dans för scenen.

Margareta Sörenson