Stulna steg i Bolsjojbaletten
Under Sovjetunionens dagar brydde man sig mestadels inte så mycket om idéer om konstnärlig upphovsrätt, och konstnärer betalades dåligt för sina insatser, men somliga av dem hade å andra sidan en stadig men inte särskilt hög månadslön. Konstnären som skapade logotypen för Moskvaoplympiaden år 1980 – en liten gullig björn med de olympiska ringarna på magen – sägs ha ersatts med ett fåtal rubler.
Den mest kände koreografen på Bolsjojteatern under sovjetisk tid är faktisk still going strong och med flera baletter på Bolsjojteaterns repertoar. Han heter Jurij Grigorovitj och fyller 100 år om två år, men han lär också ha återbrukat en hel del av kollegornas stag i sina många verk, men så var ju också sättet att jobba även i gamla tiders hovbaletter, alla steg var allas egendom, utan hänvisningar.
Nu när Ryssland är isolerat både inom sport- och kulturutbyte, har utländska koreografers verk blivit allt ovanligare på ryska scener. Även om Danstidningen har rapporterat om en och annan koreograf som inte helhjärtat stödjer kulturbojkotten mot Ryssland, bland dem återfinns kända namn som John Neumeier och Ohad Naharin, så är det svårare för de ryska teatrarna att repertoarlägga utländska koreografers verk. Det finns ett undantag, nämligen den rysk-ukrainske koreografen Aleksej Ratmanskyjs baletter. Hans verk anser sig Bolsjojteratern fritt och utan skam kunna disponera över. Man bara utelämnar hans namn, och vips försvann det arbetet och den ersättningen, som ju förresten Aleksj Ratmanskyj absolut inte vill ha. Han hade nya verk på gång både på Mariinskij och Bolsjojbaletten vid tiden för den fullskaliga invasionens utbrott, men han lämnade omedelbart sina uppdrag. Och vips dök en italiensk koreograf upp som satte sitt namn på ett verk som Ratmanskyj näst intill fullbordat, en rekonstruktion av Petipas Faraos Dotter (mer läsning finns om detta i Danstidningen 3/2023). Men Ratmanskyjs rekonstruktion av revolutionsbaletten Plamja Parisja, (Paris i lågor) har hela tiden funnits på Bolsjojs repertoar, och härom kvällen var det nypremiär på hans uppskattade balett Den klara bäcken till musik av Sjostakovitj. En balett som för övrigt råkade ut för Stalintidens censur och originalstegen till detta verk, som var ytterst modernistiska och förmodligen mycket expressionistiska var skapade av koreografen Fjodor Lopuchov, men dessa steg har dessvärre gått förlorade. Inte bara Sjostakovitj, men också Lapuchov råkade i onåd under Stalintiden, och det hette bland annat att Fjodor Lopuchov klarade livhanken och kunde överleva som balettmästare i den centralasiatiska metropolen Tasjkent, tack vare att hans syster var gift med den kände brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som tillhörde den berömda Bloomsburygruppen. Keynes ekonomiska teorier har varit inspiration för såväl Roosevelts The New Deal-politik, som den svenska socialdemokratins blandekonomiska rekordår. Det hade med andra ord sett illa ut att avrätta Fjodor Lopuchov. Författaren till librettot av Den klara bäcken, filologen och översättaren Adrian Piotrovskij, blev däremot avrättad av NKVD 1937 ( ru.wikipedia.org/wiki/Пиотровский,_Адриан_Иванович )
När Aleksej Ratmanskyj skapade helt nya och egna steg till Den klara bäcken med nypremiär 2003 på Bolsjojteaterns nya scen, var det en världssensation, och Bolsjojbaletten blev inbjuden till mycket uppskattade gästspel i många av västvärldens balett-huvudstäder. I sin estetik hade Ratmanskyj använt sig mycket av vad han lärt sig under sina många trevliga år i Köpenhamn då han var anställd av Det Kongelige Teater – det vilade ett lyckligt och skojfriskt Bournonvillskt skimmer över hans koreografi till Den klara bäcken – namnet på ett kollektivjordbruk, och baletten berättar om alla lustiga dråpligheter och förvecklingar i godmodigt charmig och satirisk stil. Det lyckade versionen av Den klara bäcken ledde vidare till att Ratmanskyj utnämndes till konstnärlig ledare för Bolsjojbaletten och även om han inte stannade kvar på den posten som chef för världens största och mest svårstyrda balettensemble, fortsatte han att göra uppsättningar där fram till inledningen av den fullskaliga invasionen av Ukraina.
När nu Den klara bäcken ges ikväll på Bolsjojs nya scen, nämns alltså inte Ratmanskijs namn, men scenografen Boris Messerer blir dock omnämnd. Han var bara en liten glytt när Den klara bäcken en gång för länge sedan hade urpremiär år 1935 i Sankt Petersburg, men hans egen pappa Asaf Messerer dansade faktiskt en av hudrollerna när baletten som genast blev jättepopulär över hela Sovjetunionen, och fick premiär på Bolsjoj.
När nu Aleksej Ratmanskyj vänder sig till en webbtidskrift för att protestera så används som illustration det gamla programhäftet från Bolsjojbaletten överstruket med ett rött krysss, och dansarna på bilden är syskonen och balettdansarna Asaf och Sulamif Messerer. slippedisc.com/2025/03/gergiev-commits-piracy-at-the-bolshoi/
För övrigt är läget på Bolsjojteatern inte det bästa sedan Valerij Gergijev för ett år sedan blev chef också där, förutom alla andra chefsuppdrag han har. Nyligen publicerade den ryska tidskriften Forbes en ovanligt öppenhjärtig artikel om det komplicerade läget på Bolsjojteatern och de konstnärliga brister som numera råder på grund av undermålig ledning. Flera anonyma källor citeras och den intresserade men icke ryskspråkiga kan ju stoppa artikeln i översättningsprogram:
www.forbes.ru/forbeslife/531599-sam-sebe-dirizer-kak-v-bol-som-teatre-prosel-god-pod-rukovodstvom-valeria-gergieva?
Ann-Marie Wrange
Rättelse av texten den 22 mars, Boris Messerer är verkets scenograf och inget annat, den som vill läsa en färsk recension av den Den klara bäcken hittar den här, recensenten kommenterar även det faktum att Bolsjojteaterns konstnärliga ledare inte respekterar de upphovsrättsliga reglerna:
www.kommersant.ru/doc/7584456
