Livfull och livsviktig musikal med septemberteaterns Fru Lojal

Fru Lojal av fria teatergruppen Septemberteatern i Göteborg är en ny musikal om hemmafruar på 1940-talet under andra världskriget som bor i stadsdelar som Majorna och Masthugget, då hemort för arbetarklass och vacklande mellanskikt i Göteborg. Föreställningen börjar med att kvinnorna samlas för att träffas, prata med varandra om hur de har det, samtidigt som de tvättar för hand, kläder, lakan och annat som sedan skall hängas upp på tork- ett arbete som tar nio timmar. Därför står tvättbrädan i fokus i början av föreställningen medan kvinnorna diskuterar sina olika känslor och sociala situationer medan kvinnornas tid går, tillsammans.
Det blir en livfull föreställning där varje enskild scen gestaltas i ord, sång, dans och annan koreografi med tolv skådespelare, nio kvinnor och tre män, samt musikgruppen Bandet med sex musiker som spelar bästa tänkbara rytmiska musik till vilken tio Lindy Hop-dansare gör sina egensinniga par-danser med rytmisk bravur.
I denna kraftfulla föreställning mellan lek och allvar, är man som mest allvarlig då man leker, skämtar om sakernas tillstånd på 1940-talet, med extra skärpa. Ibland även i scener där make och hustru, där patriarkal ordning gäller, på 1940-talet.
Skådespelarnas samspel är utmärkt bra, Gunilla Gårdfeldts regi skapar en intensiv närvaro på scen i stark kontakt med publiken i den helt fullsatta teatersalongen med sin utmärkta akustik. Regin lyfter också fram maximal kraft och energi i skådespelarnas gestaltning av sina rollkaraktärer som kommunicerar väl med publiken, som svarar med med skratt, applåder och andra positiva uttryck.
En sådan livfull kontakt mellan scen och salong har jag sällan eller aldrig upplevt på svensk teater, som denna kreativa musikal. Även i mer allvarliga scener då det i en av familjerna diskuterar dåtidens läge. Astrid som spelas av Mikaela Alburg pratar med sin make om sakernas tillstånd, lite lågmält. Hennes make, Sven, spelad av Love Bolin, jobbar på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vars redaktör Torgny Segerstedt (troligen) var den ende redaktör i Sverige som skrev om vad som verkligen hände, inte minst i Tyskland, under andra världskriget. Föreställningen talar om att detta är viktigt att komma ihåg, även idag.
Allt i denna tre timmar långa föreställning (med trettio minuters paus) som med sin intensitet känns mycket kortare, är minnesvärt. Inte minst scenen där Karl Gerhard, revy-och estradör, utmärkt spelad av Linus Edgren, i slutet ställer sig framför den fördragna ridån och sjunger Den ökända hästen från Troja (*) – just på denna scen där Karl Gerhard sjöng sin förbjudna sång på 1940-talet. Tiden stannar, för oss i publiken, medan sång och musik fortsätter i denna unika musikal som binder ihop nu och då, för framtiden.

(*) sv.wikipedia.org/wiki/Den_ökända_hästen_från_Troja

www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

Ingela Brovik