Evigt ångerfull

Till tystnad närapå kvävda tårar och snyftningar – känslorna var påtagliga under de avslutande pas de deuxerna till baletten Eugène Onéguine (Eugen Onegin) på Opéra Garnier. Den duo de båda stjärndansarna Dorothée Gilbert och Hugo Marchand framförde rörde upp känslor. Gilbert förkroppsligar en Tatiana med självkontroll som tvekar mellan att hålla tillbaka eller att åter falla för sin sedan länge förlorade kärlek. Inför henne spelar Marchand upp en hjärtskärande ångerfull Eugène, som inser att den kärlek han stolt avvisade för tio år sedan nu är ett minne blott: Tatiana är gift med prins Grémine, som dock utan att någonsin vinna hennes hjärta räddade henne från att helt förtvivlas.
Just i den sedermera prinsessan Grémines petersburgska palats spelar Eugen upp hela sitt karismatiska och eleganta register: och visar prov på den mogne mannens känslige tillbedjan. Med den försöker han vinna Tatiana, och låter sina armar cirkla runtom henne utan att vidröra henne. Han kastar sig för hennes fötter och sträcker ut sin hand och insisterar till och med för tredje gången på att hon ska fatta den.
Under en sekunds ögonblick tvekar Tatiana, och när minnet av hennes så idealiserade ungflicks-kärlek återkallas håller publiken andan. I dessa hjärtskärande famntag millimeterexakt utformade av John Cranko, säger varje ögonkast vad orden inte kan. Cranko får Onegins ord att upprepas: ”Tänk om lyckan vore möjlig”. Men fru Grémine har redan börjat ta sig samman. Med en intill desperation sårad värdighet, river hon med skakande händer sönder Eugens brev – en gest som är som ett eko av vad som i andra akten kom att besegla deras öde – alltmedan Eugen fylls av ånger intill bristningsgränden. Dessa båda förhärjade själar har båda stukade öden.
För att fatta hur intensiv denna sista konfrontation är, måste vi spola tillbaka historien, inspirerad av Alexander Pusjkins versroman som publicerades 1833. Eugen Onegin än den unga, världsvana och desillusionerade man som far ut på landet där han träffar den unga Tatiana, en ung och drömmande flicka som ägnar sig åt att läsa romaner. För henne är det kärlek vid första ögonkastet: hon ser sig som en romanhjältinna och skriver ett kärleksbrev till honom. Men Onegin avvisar henne iskallt och brutalt. En händelse som som skapar en kedjereaktion av katastrofer som kulminerar i en ödesdiger duell, där Eugene dödar sin vän Lenski, poeten som är Tatianas syster Olgas fästman. Ett ödesdigert ögonblick, en dramatiskt vändpunkt, som beseglar huvudpersonernas öden.
John Cranko skapade om detta ryska mästerverk till en berättande balett med stark psykologisk laddning för Stuttgartbaletten 1965. Marcia Haydée dansade rollen som Tatiana till ett partitur sammansatt av olika verk av Tjajkovskij skickligt arrangerade av Kurt-Heinz Stolze. Koreografin koncentrerar sig kring vissa avgörande ögonblick, med en berättarmässig kraft, så att dansens enastående tidlösa steg får epoker att mötas med bevarad känslomässig kraft.
Som scenen i Tatianas rum, som fångar den unga kvinnans inre kaos i en närapå helt luftburna steg. Uppfylld av sitt möte med Onegin briserar önskningar och drömmar i en otrolig kraftfull pas de deux. De för Cranko så svindlande lyften, skapar verkligen illusionen av att Tatiana svävar, och hon framstår som i total ensamhet när hon lyfts upp på armlängds avstånd, i sin idealiserade kärlek som på en och samma gång både förtär och upphöjer henne.
Dorothée Gilbert skapar en känslosamt berörande Tatiana, som utvecklas från en oskyldigt drömmande flicka till en beslutsam kvinna, med både djup och självkontroll. Hugo Marchand skapar i sin tur en mångfacetterad Onegin: inledningsvis en kall och fjär dandy som dansar förbi med händerna uppsträckta i skyn, som ett sätt att uttrycka sin hjälplöshet och livsleda, ett slags rysk ”mjältsjuka”, innan han fullkomligt ångerfullt bryter ihop, när han drabbas av den passion som alltför sent bryter fram. Den ensamma och högfärdiga elegansen utvecklas till en brännande och förtärande desperation.
Guillaume Diop, som förra året hänförde publiken på Kungliga Operan som Gustav Badin i baletten Gustavia, gör Lenski till en var och ljus gestalt, med flygande språng, oändliga piruetter och arabesker med stor precision. Olgas kärlekssvek sårar stoltheten och driver honom till djupaste förtvivlan. Hans solo inför duellen är hjärtskärande, varje gest uttrycker hans växande ångest.
Aubane Philbert tolkar Olga med bekymmerslös friskhet och graciös lätthet med sina sublima armrörelser. Hon låter sig lätt charmas av den uppmärksamhet Onegin visar henne, mitt inför den förbluffade Lenski. Kåren rör sig lika lätt i såväl folkliga som borgerliga danser med valser och mazurka, som dansades på noblessens de raffinerade baler i Sankt Petersburg.
Denna lyckade föreställning blev snabbt helt utsåld fram till sista speldagen den 4 mars på Palais Garnier i Paris.
Stjärndansaren Mathieu Ganio håller sin avskedsföreställning i rollen som Onegin den 1 mars — och gör sin sista bugning som en avslutning på denna tragedi i skönhet.

Simona Gouchan