Ett avsked med både förbjudna, intensiva och komiska steg

Stjärndansaren Silas Holst har i närapå hela sitt 42-åriga liv dansat. Som nioårig tävlingsdansare var han helt uppslukad och inspirerad av australiensiska Baz Luhrmanns romantiska komedifilm Strictly Ballroom – en hyllning till att våga avvika från normen. Den populära danska dansaren, koreografen, sångaren och skådespelaren, har själv valt avsluta sin dansarkarriär i drömrollen som Scott i musikalversionen av ”Strictly Ballroom”.
Silas Holst gör inte bara rollen som Scott – som är trött på att göra precis vad alla förväntar sig att han ska göra – intill perfektion. Han har själv skapat koreografin till musikalen, som är fylld av spännande steg till många sorters musik, från Strauss-valser, via samba och mambo till hitlåtar som Let’s dance, Sway och Get up stand up. På scenen omges Silas Holst av en verkligt stjärnspäckad skådespelarensemble.
Regissören Joy-Maria Frederiksen, som tidigare haft stora framgångar med iscensättningen av Cirkusrevyen (på Dyrehavsbakken nära Köpenhamn), har med sin skarpa humor helt i linje med filmen ”Strictly Ballroom” mycket framgångsrikt lagt tonvikten vid att presentera tävlingsdansens värld i ett komiskt och karikatyrmässigt ljus.
Tammi Øst är otroligt kul att se som Scotts hysteriska och dominerande mamma Shirley Hastings, som är överdrivet ambitiös i sin önskan om att sonen ska vinna Pan Pacific Dance Championships. Niels Olsen passar fint som Scotts stillsamt introverta pappa, Doug Hastings, som i antydda rörelsemönster avslöjar att det döljer sig en dansare i hans depressiva kropp. I ett retrospektiv från 1950-talet får vi se Shirley och Dough som ett lovande ungt danspar.
Niels Ellegaard passar fint in som Scotts mångårige dansinstruktör, Les Kendall, och Peter Oliver Hansen med en tupé har ett fantastiskt slugt leende som den konservativa, maktfullkomliga och lögnaktiga ordföranden i dansföreningen, Barry Fife, som förespråkar att upprepning av traditionella synsätt.
Rikke Buch Bendtsen, som både är bra på att dansa och sjunga, fyller rollen som Scotts givna och exalterade danspartner, Liz, med mycket energi. Men Liz har inte längre lust att dansa med Scott, som hittar på nya och konstiga steg. Men det vill istället den blyga, spanska tjejen Fran, som dansar i glasögon och hittills bara har vågat dansa med tjejer.
Sicilia Gadborg Høegh imponerar som den både väna och viljestarka Fran, som lär Scott sitt speciella motto om ”att leva i rädsla är inget liv”. Silas Holst lyckas väl gestalta Scotts spännande utveckling från en överspänd typ till någon som blir alltmer tillfreds med sig själv, väl uttryckt i duetten med Fran till 1980-talshitten Time after Time.
Det är rörande när Fran sjunger Osvaldo Farrés Perhaps, perhaps medan hon dansar med Scott, och hon har en vacker röst när hon sjunger I wanna dance with somebody på väg hem till sin fars Toledo Bar.
En av de bästa, mest autentiska och gripande scenerna i föreställningen är när Frans temperamentsfulla far, alias flamencodansaren och koreografen Jose Agudo, iklädd bolerojacka, lär Scott att dansa den stolta paso doble-dansen med flamencostamp i fötterna, vackert ackompanjerat av fyra musiker och handklappningar. Jose Agudo är en framstående dansare, och Camilla Bendix är underbar som den spanska mormodern Abuela, som lär Scott att känna rytmen i sin kropp och dansa med sitt hjärta. Hela det spanska inslaget eldade verkligen upp publiken i Falkonersalen vid premiären.
Efter pausen tilltar intrigerna i takt med att Pan Pacific Grand Prix-dansmästerskapen närmar sig. En höjdpunkt i andra akten är ett potpurri av låtar som Love is in the air och Time after Time med Scott och Fran.
Innan Scott och Fran äntligen kan ge sig hän den latinska finalen med vilda och uppfinningsrika nya paso doble-steg ska många hinder övervinnas, familjehemligheter avslöjas och Scott inledningsvis tilldelas en ny danspartner, Tina Sparkel, i form av Benjamin Martins, som gör sig fint som glamorös ballroomdansös.
Den fina ensemblen kring huvudpersonerna dansar sig igenom föreställningen med skicklig precision på den relativt begränsade yta scenen erbjuder. Steffen Aarfings scenografi möjliggör byten mellan dansstudion, Toledo Bar och tävlingslokalen, och Astrid Lynge Ottosens kostymer framhäver den underhållande föreställningens tonvikt på det komiska. Alltsammans samverkar väl under ledning av dirigenten Joakim Pedersen.
Silas Holst, som är född 1983, började 1992 som elev på Eventyrteatret som producerar teater och musikaler som familjeunderhållning och har en scenskola för barn och unga mellan 7 och 20 år. Nu kommer Silas Holst fortsättningsvis att bli konstnärlig ledare för Sagoteatern till inspireration och utveckling av framtida stjärnor. Men först ska han ut på turné runt om i Danmark med Strictly Ballroom – The Musical.

Vibeke Wern