En rejäl berättelse ur livet

Sara Giese har regisserat fem skådespelare i Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe. Hon har också själv dramatiserat Maria Gripes bok. Tove Sahlin står för koreografin och är en av de fem på scenen, Ana Stanisic – ytterst kompetent mimare – är en annan. Ovanligt rörelsemedvetna aktriser alltså, men jag ser inget annat än vanlig regikonst i en handfast tolkning av Gripes liksom ömtåliga värld.
Allt fler regissörer arbetar med en koreograf i sina uppsättningar. Tove Sahlin är koreograf i egen rätt och med egna produktioner, men ofta också sidekick till en regissör, som Mattias Andersson, regissör och Dramatenchef. Det syns ofta direkt om en koreograf har haft inflytande över en uppsättning, som i Den yttersta minuten där 48 Dramatenskådespelare fick en minut vardera på scenen. Den koreografiska blicken var en estetisk poäng med sin struktur och särskilda kompetens att läsa av kroppar i ett rum.
Men ibland undrar jag vad det koreografiska arbetet över huvud taget bestått i. Regikonceptet här i Pappa Pellerins dotter är att alla spelar många roller, utom Ben Gerwise som spelar huvudrollen, flickan Loella. Med hjälp av markörer i kläder, mössor, kroppshållning eller dialekt passerar bybor och stadens vuxna revy. Loellas mamma har övergivit henne och de två småbröderna, någon pappa har inte synts till. Loella får bo på barnhem och uppfinner en fantasipappa åt sig, och utnämner fågelskrämman Pellerin till far.
Maria Gripes sällsamma förmåga att foga in det endast tänkta, förnimbara eller fantasifulla i verkligheten vill inte riktigt dansa med i denna konkreta och till det yttre tydligt berättade historien. Bara i slutets rörliga fågelskrämma drar en fläkt in av det Gripe-typiska.
Å andra sidan får man en rejäl berättelse ur livet, högst trolig, om hur en ung människa utan familjestöd kan få hjälp på vägen av andra: en insiktsfull barnhemsföreståndare, en lärare med hjärtat på rätt ställe. Och grannen, gamla Adina, förstås, som ser och förstår och bistår efter förmåga. Det är både sant och uppmuntrande.
Kanske just koreografi, och till och med i betydelsen dans, skulle kunnat lösa upp det lite för konkreta och rejäla. Tove Sahlin agerar själv på scenen, men just den koreografiska förståelsen och användandet av rummet saknar jag. Då är ändå Orionteaterns scen mycket ovanlig med sin skyhöga takhöjd och suggestiva, mörka loftgångar på sidorna. Scenografin av John Engberg använder visserligen rummets höjd i höga, flyttbara ramar som gestaltar staden och barnhemmets inre. Men den rörliga fantasins flykt har svårt att få luft under vingarna.

Margareta Sörenson