Bilder på randen av en katastrof

Dansverket Still life av den norske koreografen Alan Lucien Øyen för hans eget kompani Winter Guests, ger redan i titeln associationer till bilder. Stilleben brukar avbilda uppställda föremål och de visuella effekterna av verket, som gästade Kungsbacka teater i söndags, är också dominerande. Men den franska beteckningen nature morte kommer närmare Øyens ärende. Det är naturen, dess hotande förödelse och människans roll i utvecklingen som upptar koreografens intresse.
Alan Lucien Øyen hör till de främsta nordiska koreograferna. Han har vid flera tillfällen skapat verk för Göteborgsoperans danskompani, alltid med den blandning av dans, text och gärna film, som är hans signum. Numera ingår även opera.
Sång är det också som stämningsmättat öppnar Still life. Tio svartklädda medlemmar från Kungsbacka kammarkör omgärdar i en halvcirkel de två dansarna Mirai Moriyama och Daniel Proietto. Mjukt och ordlöst ger sångarna dansen ett avstamp medan ljuset i salongen sakta tonar bort. De två dansarna med bara överkroppar och mörka byxor bildar en stark kontrast. Och kontrasterna återkommer som ett bärande grepp i föreställningen. Ljus ställs mot mörker, hårt mot mjukt, hög energi mot stillhet, tystnad mot tal, teknik mot natur.
Martin Flacks ljusdesign understryker Øyens drömlika scenerier, ur ett grundmörker skär ljuset fram fragment som det ankommer på åskådaren att foga samman till en helhetsbild.
En inledande dialog skildras med knastrande kommunikationsradioljud. Daniel Proietto sitter långt fram på scenen, insvept i folie, tänk en filt som förbygger chock och håller människan varm. Mirai Moriyama står långt bak i mörkret och berättar vad han ser. Som vanligt är det svårt att höra, vilket väl är meningen här, men jag anar en berättelse om att gemensamma försök till liv.
Andra textdelar blir bara ljud som inte bidrar till mening, men när de två individerna möts på scenen uppstår uttrycksmättad dans. Båda är utsökta dansare och koreografin bär spår av såväl butoh som kampsport; långsam precision i kontrast till explosiv energi. I en scen stegras rörelser och ljud till ett djuriskt möte.
Kören återkommer som ett parti döende skog, med masker av nakna grenar som sträcker sig uppåt i dunklet. Både rysligt och vackert.
När dansarna i slutet drar folie över hela scenen ser jag å ena sidan total ödeläggelse, å andra sidan överlevnadshjälp. De två står kvar, så nakna i hudnära, korta byxor. Det enda vi har är varandra, tänker jag och påminner mig att Still life även kan utläsas: fortfarande liv.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson