Vi blir aldrig för gamla för att dansa

Svenska Kungliga Baletten i Stockholm är ett av världens äldsta danskompanier. År 2023 kunde man fira sin 250-årsdag. Det känns som dansens förflutna som en konstform för kungliga hov dröjer kvar tydligare här i Stockholm än i Covent Garden eller vid Parisoperan. Men under 1900-talet har man ändå vid Stockholmsoperan, sedan Birgit Cullberg grundade sitt eget kompani, smält samman klassisk balett med modern dans och dansen har erövrat nya teman. Med skådespelaren och regissören Anders Ek hade Birgit Cullberg tre barn, och la grunden till en konstnärsdynasti.
Anders Ek har utöver eget arbete medverkat i fyra av Ingmar Bergmas filmer och Niklas Ek blev en enastående dansare. En kopp kaffe heter det senaste verket av Mats Ek, som fyller 80 i april och mer än en gång redan proklamerat sitt avsked som koreograf. Kanske förväntningarna på detta nya stycke inte varit så höga – orättvist! Som när den som tiger, anklagas för att inte ha något att säga. En kopp kaffe är en berörande, dynamiskt spännande halvtimmeslångt verk, där ett gammalt par finner livfulla uttryck för sina svårigheter och sina minnen. Ek vet hur han ska utforma sina fint musikaliska variationer, så att helt egna särdrag uppstår. Hans tecknar av människor och träffar med få gester kusligt mitt i prick. Där tas inte ett steg för mycket. Ek är kapabel att bildligt skildra hur rollerna undviker att uttrycka sig tydligt; själv skulle det aldrig falla honom in att koreografiskt arbeta på ett sådant sätt.
Att få sin individualitet och teatralitet jämförd kan inte vara lätt för någon koreograf. Till denna nya balettafton måste Eks halvtimmeslånga stycke kombineras med ett verk av en annan koreograf. Den konstnärliga ledaren för Kungliga Baletten, Nicolas Le Riche, har beslutat sig för att börja kvällen med Wayne McGregors Infra från 2008. Det är ett högglanspolerat verk för tåspets som man vid ett första påseende kan bli imponerad av. Men efter ett tag avtar beundran inför all denna teknik med sina översträckta leder, sammanpressad bål och lätt exalterad fysik.
Det är en sensation att se Ana Laguna, Mats Eks sjuttioåriga hustru, återigen dansa, en rörlig men jordad dansös, genomlyst av såväl moderlighet som flickaktighet. Här får man uppleva henne i dans med den 65 år gamla Yvan Auzely. Runt paret dansar tio män och 20 kvinnor ur Kungliga Baletten, som sedan 2017 letts av Nicolas Le Riche, tidigare premiärdansör vid Paris-operan. Eftersom han själv var en så karismatisk dansare, och tillsammans med Sylvie Guillem helt oförglömlig, ser hans egna dansare bleka och tillbakahållna ut. Denna säsong blir Le Riches sista i Sverige; han har inte låtit tala mycket om sig och har heller knappast förvånat någon. Med Eks stycke återvänder han till scenen, och gör nu ett undantag som dansare med en Stockholmsdebut, strax innan han tar avsked som balettchef. Han är, som man säger, understudy till Yvan Auzely, som Ek utarbetat koreografin för, och kommer att dansa i 14 förställningar.
Tillsammans med Yvan Auzely har Ana Laguna dansat i Mats Eks duett Yxa 2015, också den ett porträtt av ett par. Tio år senare behöver Auzeley inte längre hugga ved på scenen: men ett kraftprov för den virile, högväxte dansaren är också detta nya stycke. Han ålar inledningsvis in på mage på scenen, som en man som livet har skakat om, och som nu är rädd för vart ödet kommer att föra honom. När han väl har rest sig upp, står han helt stilla. Tar han Ana Lagunas dans på allvar? Den silvriga serveringsvagnen som hon har rullat in är täckt med en duk, och den sliter han av och drar den mellan sina ben, som om han nyss badat i havet och måste torka sig torr. Hela sekvensen är tvetydig. Har han börjat bli dement och känner sig isolerad – tar vardagen honom tillbaka? Kan han lämna sin ilska och döva sin aggression och återfinna sin vanliga medvetenhet? Eller börjar han kanske bli arg på henne, när hon påtvingar honom vardagen så som hon utformat den?
Inledningens ton är hård. Han står i brygga, hon häller kaffe över hans mage. Vem av de två är nu galen? Han vänder sig runt och står på alla fyra, nu sätter hon sig på hans rygg, som om han bara var skräp. Med en tallrik mellan deras ansikten försöker de kyssa varandras munnar. Det är så mycket vardag att deras ömhet ställer sig i vägen. Hon hukar sig ner, som vid trängande behov. Här visar sig snart det som alltid varit det särskilda med Mats Eks koreografier: hans skicklighet att med små, slående men upplysande gester öppna för en blick rakt in i personerna på scenen.
Eks dans är en förlängning från det inre till det öppna, därför är alla rörelser stora, vida och höga, stegen kräver svängrum, den högt uppkastade foten hamnar högre än huvudet. Laguna skjutsar ut Auzely på serveringsvagnen, och så är han ur vägen, som om han behövt gå och lägga sig och sova en stund. Bara Laguna är klarvaken och låter outtröttlig trettio dansare dansa in som välkomna minnesbilder. I en lång scen dansar de färggrannt klädda kvinnorna med en ung naken man: så begärlig var kanske Lagunas partner när de båda var unga.
Två gånger köar hela ensemblen framför Laguna. Som en minnesbild kan utlösa en annan, böljar de fram och åter förbi henne. Auzely kommer tillbaka för en underskön duett, som också får publiken att skratta när de arm i arm skuttar bort med ett folkdanssteg – och lite påminner de också om Helan och Halvan.
Åldern har begränsat det gamla parets rörelsekapacitet, och att allt som den stora gruppen dansare gör utspelar sig i parets huvud, är väl det sista som kommer upp i gamlingarnas sinne. För det talar de stora svarta silhuettprofilerna på den röda fonden bakom dem. Bildkonstnären Marie-Louise Ekman har skapat dessa jättemålningar såväl som de härligt koordinerade pastellfärgerna i vackert kantigt skurna kostymer för ensemblen. Det gamla paret bär naturligtvis svart.
Om de visuella, dansteatermässiga eller dramatiska aspekterna i Mats Eks verk är kraftfulla med sina festliga färger, så gör den nära men ändå fria relationen till rörligheten i Anders Hillborgs lysande fantasifulla cellkonsert att detta nya verk är fulländat. Mats Ek blir gammal, och om en tid är han borta, men som barn, syskon, man och far har hans dynasti ännu mycket att ge. Man ska bara inte låta sig luras av styckets banala titel.

Artikeln är tidigare publicerad i Frankfurter Allgemeine Zeitung
Översättning från tyska: Margareta Sörenson

www.faz.net/aktuell/feuilleton/buehne-und-konzert/eine-tasse-kaffee-von-mats-ek-urauffuehrung-im-koeniglich-schwedischen-ballett-110292186.html

Wiebke Hüster