Göteborgsdansarnas fantastiska kapacitet får dansen att skimra

Februari är en kort, men, tuff månad. För Göteborgsoperans danskompani innebär den i år en rejäl utmaning; tre nypremiärer på en knapp vecka. Hammer, som hade urpremiär 2022, ges nu för tredje omgången med fem helt utsålda föreställningar och har dessutom fått sällskap på repertoaren av Solo echo & We loved each other so much, som spelas fyra kvällar. Allt fram till och med 23 februari.
Göteborgsoperan måste spara och det innebär färre nya uppsättningar. Tur då att det finns sådana godbitar i förråden.
Alexander Ekmans Hammer är en sällan skådad succé för dansen på Göteborgsoperan. I min recension av urpremiären skrev jag att verket är ett lysande, allt igenom dansant verk, som tar sikte på både intellekt och känsla och har en roll att spela i samtidsdiskussionen. Intrycket står sig – det är bara talkshow-scenen som faller ur.
Ekman skapade koreografin till Hammer i tätt samarbete med dansarna. Detsamma gäller koreografen Yoann Bourgeois och We loved each other so much (från 2024). Samarbete och tillit är en förutsättning i detta verk som bygger på akrobatik i furiöst tempo.
Leonard Cohens lågmälda text The Goal fungerar som en inandning innan dansen exploderar. Och sedan är det full fart. Nästan hela tiden. En tjock matta med studs ger avstamp för volterna, högt upp i luften, och den tar emot dansarna när de kastas eller rullar runt på golvet. Vid ett tillfälle slutar rusningarna runt, på diagonaler och tvärs över scenen med att alla sjutton dansarna ligger utslagna på golvet. Sakta tar de sig upp och lämnar scenen. Men en dansare tvekar, stannar kvar och sätter plötsligt full fart igen. Som om det bara inte gick att sluta dansa. Den kärlekshistoria som göms någonstans i virvlarna är svår att följa och till slut känns We loved each other so much framför allt som en uppvisning av Göteborgsdansarnas fantastiska kapacitet.
Efter paus sätter Solo echo (från 2018) en helt annan stämning. Crystal Pite utmanar också dansarna med sitt flödande, fysiska rörelsespråk, men här finns ett lika starkt lyriskt drag. Johannes Brahms två sonater för cello och piano tillsammans med scenografins snöfall i fonden formar en omslutande rymd. Sju dansare möts i distinkta turer, som tar hela kropparna i anspråk. Solon och duetter, ibland parallella, avlöser varandra expansivt och vackert i den första delen. I den senare utgör alla dansarna en samlad, organisk grupp, både på led och i klunga är uppmärksamhet och omsorg vägledande. Solo echo är ett helgjutet stycke med underbar dans, en pärla som Göteborgsoperans danskompani låter skimra.

Texten har tidigare publicerats i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson