En glittrande nödfilt i en svår tid

Det är dagen efter skolskjutningen som jag ser Still Life. Det är också dagen efter att Trump sa att han tänkte ta över Gaza. Man tittar in i ett gammalt kalejdoskop som alltid visat föränderliga mönster, det är sant. Men plötsligt hänger inget samman. Allt tycks upplöst, kaotiskt, knappt skönjbart, dimma, rök.
Dagen efter allt detta – Still Life, en dansföreställning? Ja, absolut. Svart scen med vackert glittrande så kallade nödfiltar, sådana man sveper om människor som behöver akut hjälp, värme, lugn. Inte första gången jag ser nödfiltarna glänsa på en scen – en av vår liksom förvridna tids bekanta signaler. Här skiner de i frasande guldgult runt dansare och kören; det tar inte många sekunder innan jag kopplar till nöden, paniken kanske, utanför i verkligheten.
Två dansare, Daniel Proietto och Mirai Moriyama, omgivna av tio körsångare från Sofia Vokalensemble, öppnar stramt och undersökande.
Frågorna är oändliga som detta verk vill behandla: naturkatastroferna, miljöhoten, människorna, djuren, krigen, undergången. Svårigheterna att hålla kontakt, föra ett samtal. Ingen kan säga allt om detta, men just genom att bara ta små nypor och bildsätta vårt dilemma fungerar det. Proietto-Moriyama är ett fint samdansat par som får breda ut sig också som individuella dansare i en svit sekvenser, som tillsammans bygger upp en bild av vårt nu.
Norske Alan Lucien Øyen är en betydande koreograf i samtiden, huskoreograf på den Norske Opera & Ballett, och med ett eget kompani: Winter Guests. Han skapar nya verk för internationella scener som Tanztheater Wuppertal och Parisoperan. Han tycks samtidigt lika norsk och europeisk som själva Ibsen. Ett stormigt hav målat på ett stort tyg hissas upp tvärs över hela scenen – romantikens sätt att låta vågorna stiga och yra. Eller antropocens stigande hav; ett hotfullt rytande mot all världens människor som bor vid kuster.
Framför bilden sjungs Ave verum corpus raspigt, skört och skönt ur Mozarts Requiem. Texten var hälsad sanna kött, syftar på Kristi lekamen, men här klamrar sig två människor fast vid varandras, kanske heliga, kroppar, i en dans som både är maktkamp och omfamning. Detta verk är som en tankestund i bilder över vår tid; grumlig dimma, omöjligt att finna klara siktlinjer. Inuti kaos råder alltid monotonin, som det sägs i Still Life.
Om hela världen verkar ha tappat förståndet, måste den som kan försöka hålla sig någorlunda klok.

Margareta Sörenson