Mayerling och den gradvisa nedstigningen i helvetet

Sir Kenneth MacMillans balett Mayerling som fanns att se på Parisoperan 29 oktober till 30 november, föregick decemberstrejken som ledde till att fyra föreställningar av Paquita och en av Alexander Ekmans Play ställdes in: Parisoperans dansare avbröt strejkåtgärderna den 11 december, men hävde för den skull inte hotet om fortsatt strejk. (*)
Sex, droger, våld, svek och politik: Det går hett till på scenen i Kenneth MacMillans Mayerling. Det handlar om kronprins Rudolph från Österrike-Ungern och hans inre demoner, som kommer till livs i Mayerling, en intensiv och komplext berättad balett av den brittiske koreografen Kenneth MacMillan. År 1889 hittades prinsen, son till kejsar Franz Joseph och kejsarinnan Elisabeth (Sissi), livlös i jaktslottet i Mayerling tillsammans med sin döda unga älskarinna, Mary Vetsera. Gåtan kvarstår: var det ett politiskt mord eller de två passionerades överenskomna självmord.
I baletten Mayerling som skapades 1978 för Royal Ballet i London och presenteras den mest historiskt gångbara versionen: ett passionsmord följt av prinsens självmord. Denna så teatrala balett, introducerades på Parisoperans repertoar för två år sedan och den dansas med överdådiga kostymer bland kulisser av Nicholas Georgiadis. Mayerling innehåller många olika karaktärer vilket ibland kan komplicera förståelsen av handlingen.
Under de första minuterna introduceras huvudpersonerna i tät följd i scenerier som grundlägger den freskmålning där mänskliga passioner mixas i ett politiskt komplicerat spel. Här är ofta skådespeleriet viktigare än själva dansstegen, vilket förstärker verkets dramatiska kraft.
Hugo Marchand triumferar i rollen som Rodolphe, tronföljaren som är drabbad av sina inre demoner, sitt missbruk och andra självdestruktiva impulser. Marchand lyckas verkligen förkroppsliga denna motstridiga karaktär i sin dans. Från att vara luftig och förföriskt vinnande förvandlas han i självdestruktivt förtryckande tillintetgjord självömkan och i sin psykologiska nöd, utgjuter han sitt våld över sin unga hustru i en outhärdlig våldtäktsscen. Som besatt av sin karaktär, lyckas Marchand att mästerligt gestalta Rodolphes lidande och mänskliga sidor via smärtsamma attacker och hallucinationer i den gradvisa nedstigning i helvetet som utspelar sig under de tre akterna. Känslorna tar över, och deras dramatiska kraftspel förtär allt i sin väg.
Flera kvinnliga karaktärer ställs inför honom, var och en av dem framhäver olika aspekter av Rodolphes komplexa karaktär: hans mor, kejsarinnan Élisabeth (Héloïse Bourdon, står för en förödande kyla); Prinsessan Stéphanie (spelad av Silvia Saint-Martin, är enastående som den tillintetgjorda hustrun, manipulerad av maktfullkomliga förkroppsligar hon smärta och underkastelse); den sprudlande prostituerade Mizzi Capsar (Roxane Stojanov, med sin touch av lättsamhet); och den skräckinjagande grevinnan Larisch (Hannah O’Neill, som en komplett inkarnation av en raffinerat manipulerande person.) som gillrar fällan till den destruktiva kärleksaffären med Mary Vetsera, briljant spelad av Léonore Baulac.
Juvenil under första akten, får Baulac alltmer självförtroende när hon kroppsligen och själsligen ger sig hän Rodolphe under deras första hemliga möte. Den andra aktens pas de deux är ett samelsurium av sensualitet, med ömsesidiga kyssar och sammanflätade kroppar och lyft lika virtuosa som farliga med frusna ögonblick där stjärnan knappt verkar vidröra marken. I tredje akten blir hon medskyldig och involverad i detta dödliga spel, där hon till slut blir den som tar tag i revolvern och driver Rodolphe till handling, styrka och mod att agera. Så utvecklas den tragiska historiens upplösning med obeveklig koreografisk precision.

(*)Strejken handlar om att dansarna endast får betalt för en alltför kort tid för förberedelser inför varje föreställning som alltid kräver god tid inför sminkning och kostymering. ö.a.