Tivoli har julens bästa ”Nøddeknækker” (Nötknäppare) tack vare Tjajkovskij

Det är bara på nöjesfältet Tivoli i Köpenhamn, som du kan få vara med om att en äkta drottning från scenen tackar dig för att ha tittat på en ny version av Nötknäpparen.

Drottning Margrethe är nämligen föreställningens scenograf, och hon har har i år vidareutvecklat persongalleriet från en inte längre relevant kinesisk dans till en trio av leksaks-snurror i lysande färger. Koreografen till Nötknäpparen på Tivoli Koncerthall är den före detta solodansaren vid Den Kongelige Ballet Peter Bo Bendixen. Hans arbete med Tivolis balettskola och balettkompani är beundransvärt. Scenen i Tivolis konserthus är mindre bra – den är smal och diminutiv, men Peter Bo Bendixen är en mästare på att kamouflera dessa brister. Handlingen rör sig piggt och trevligt över scenen, det finns en frisk attityd i hur historien berättas och många av klichéerna, till exempel flickor som leker med dockor och pojkar med krigsleksaker, tonas ner.
Den allra första version av Nötknäpparen på Tivolo gavs 2012, och den har bara den grundläggande strukturen kvar av Marius Petipas libretto till den balett som hade premiär i Sankt Petersburg den 18 december 1892. På Tivoli är allt fördanskat. Den demoniske Drosselmeyer har bytts ut mot sagodiktaren H.C. Andersen och en annan gäst hos huvudrollsinnehavaren Claras föräldrar i Köpenhamn är balettmästaren August Bournonville. Julfesten är späckad av små lustiga upptåg och skämten börjar med lite herrskaps kontra tjänstefolks-galanterier med att tjänarna kysser varandra. Från allra första början anslås en vänlig ton.!
H.C. Andersen berättar sagan om den onda Snödrottningen och om soldaten och häxan i H.C Andersens saga Elddonet, och gestalterna ur dessa sagor dyker sedan upp: Häxan är utspökad som en rått-häxa som uppträder tillsammans med hären av råttor. Allt är väl tilltaget inflikat mellan de dansare som uppträder som de vuxna personligheterna, men i Tivolis julbalett är det barnen som redan Petipa i Sankt Petersburg förstod var de viktiga huvudpersonligheterna. Också i samhällets högre kretsar uppskattades på den tiden uppträdanden av de minsta. Detta var även balettmästare Bournonville medveten om. Och detta är ett lyckosamt koncept ännu idag.
Andra akten utspelar sig på själva Tivoli, med fyrværkeri och Pantomimeteater, så Peter Bo Bendixen har tagit med Columbine, Harlekin och Pierrot därifrån. De anländer i en fin gondol, av samma sort som tivolibesökarna själva kan segla i när de svävar runt i Ballonggungan. I den allra första utgåvan av Nötknäpparen i Sankt Petersburg figurerade även Harlekin och Columbine. Hon dansades av Olga Preobrasjenskaja – tsarhovets darling.
Ännu en gång visar det sig att Nötknäpparen verkligen består av just Tjajkovskijs musik. Även om premiären i Sankt Petersburg inte var någon särskild succé, togs Nötknäppassviten med åtta olika nummer emot väl av stadens musikälskare. Dagstidningen Peterburgskaja gazeta skrev: ”… det är synd att så mycket fin musik ska användas till nonsens, som inte är värd någon uppmärksamhet, men på det hela taget så är musiken förträfflig. De delar som det ska dansas till är dansant och de som talar till fantasin är bildskapande- Av Tjajkovskijs tre baletter är Nötknäpparen den bästa , dess musik är verkligen inte riktad till den vanliga balettpubliken.”
Man kan berätta många andra historier än de Petipa skapade efter en Alexandre Dumas-version av en saga av E.T.A. Hoffmann (Nötknäpparen och Råttkungen). Ballerinan Anna Pavlova var den första som presenterade en version för en icke rysk publik med titeln Snöflingor år 1911, där hon själv agerade Snödrottning.
George Balanchines minnen från Ryssland har destillerats ner i hans Nötknäppare från 1954 och danske Peter Schaufuss lät Tjajkovskij själv stå i centrum för berättelsen när han på 1990-taket var balettchef på Deutsche Oper. I Sverige har Elsa Beskows sagofigurer inspirerat Pär Isberg, som ställde Petter och Lotta samt Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin på scenen.
Det är inte helgerån att göra nya versioner av Nötknäpparen, för genialiteten finns hos kompositören – det är inte säkert att Petipa, som blev sjuk under arbetet med den, som då fick ta hjälp av Lev Ivanov, överhuvudtaget skapade koreografin till den första föreställningen. När man sitter i Tivoli Koncertsal och lyssnar till Copenhagen Phils tolkning av musiken, är det inte svår att föreställa sig vilken betydelse Tjajkovskij har fått. Hade inte han komponeret balettmusik, som dansarna på den tiden ansåg som omöjlig att dansa till, så hade baletten som konstart nog bara överlevt inom en begränsad krets av nostalgiska esteter. Nu lockas istället mängder av barn in i balettens värld efter att ha sett Svansjön och kanske ännu fler efter att ha fått sin livsavgöande teateroplevelse av Nötknäpparen på olika håll i världen. Utan Tjajkovskijs fantastiska musik skulle det aldrig ha skett.
Tivoli är under juletid ett förtrollande universum under överdådig belysning, och Tivoliballettens och Dronning Margrethes Nøddeknækkeren kan kan rekommenderas alla åldrar över 3 år, för ännu mindre släpps dessvärre inte in på Tivoli Koncertsal.

Nøddeknækkeren (Nötknäpparen) ges på Tivoli Koncertsal i Köpenhamn till och med 29 december.

Charlotte Christensen