Dansfilmfestivalen på Ringön 2024

Den 22-23:e November blir det Dansfilmfestival i Göteborg på Kolgruvan, Kolgruvegatan 12, Ringön i Göteborg. Festivalen visar även verk på en rad platser runt om i Västra Götalandsregionen.
En av de med spektakulära festivalinslagen blir Sverigepremiären på Jonas Åkerlunds dansfilm DuEls. Till den bidrar Iceland Dance Company med skickliga dansare och Erna Omarsdottir och Damien Jalet står för koncept och koreografi. Koreografen Gun Lund har tillsammans med Lars Persson sett filmen och delar här med sig av sina tankar om Duels och om dansfilm överhuvudtaget.

Stora dansfilmsprojekt hör inte till vanligheterna, filmen om Pina Bausch av Wim Wenders (2011) är även i detta sammanhang exceptionell. Kring 1990-talet producerades ett antal dansfilmer i Frankrike med stora resurser av danskompaniet L´ Ésquisse (*1) Filmerna gjordes på 35 mm-film, dåtidens bioformat och var resultatet av en stor kulturell satsning från franska staten under en kort period. Lättillgänglig videoteknik har därefter revolutionerat dansfilmen, och gjort den till en genre med många aktörer, både professionella danskonstnärer och TikTok-amatörer.
Att DuEls, en timslång dansfilm av Jonas Åkerlund nu har Sverigepremiär i samband med Dansfilmfestivalen 2024 i Göteborg är något värt att uppmärksamma. Det är en ambitiös skapelse – ett verk som närmar sig spelfilmen både genom sitt format och professionella förutsättningar. Åkerlund är en världskändis inom musikvideon vilket naturligtvis skapar förväntningar, kanske också öppnar för en ny publik. Han spänner bågen och antar utmaningen på delvis okänd mark. Tidigare har han dock filmat ett verk Bogdan Szyber och Carina Reich (*2) och av Mats Ek – dansat av Ana Laguna och Michail Baryshnikov.(*3) Men musikvideon som genre innehåller ett stort mått av dansrörelser, där snabba klipp och rytmiskt förhållningssätt är en del av estetiken. Vid sidan av Åkerlund bidrar Iceland Dance Company med skickliga dansare, Erna Omarsdottir och Damien Jalet står för koncept och koreografi.
Den yttre ramen för DuEls är en vandring genom Vigelandsmuseet i Oslo där koreografen och dansaren Erna Omarsdottir leder oss genom salarna med skulpturer av Gustav Vigeland (1869 – 1943). Skulpturerna bildar bakgrund och referensram – en kroppslig kontrapunkt. Här finns både berättande dramatiserad dans och rent abstrakta uttryck. Allvar samsas med mer drastiska och lekfulla sekvenser. Att kombinera dans och skulptur faller sig naturligt – koreografer talar ibland om dans som rörlig skulptur när de vill förklara för konstpubliken vad de egentligen håller på med. Här är kopplingen uppenbar, nakna muskulösa kroppar i nära relation, ibland tätt omslingrande, sammanpressade tillhör Vigelands konstnärliga uttryck. I några scener fyller dansarnas kroppar hela bildrutan i dubbelexponeringar och skapar en mer hudnära närmast köttslig version av skulpturerna. Den närgångna kameran fångar i en scen axlar och skulderblad, kroppar till synes utan huvuden, nedpressade något som förstärker och speglar Vigelands dystopier.
Det intressanta med detta i filmen är att koreografierna i de flesta fall är skapade för andra sammanhang, andra rum eller kanske för en scen, men här placeras de in i Vigelands omgivning och museets rum och den filmiska kontexten. Filmaren bidrar till att förstärka samhörighet. Vi läser in ett tydligt samband och narrativ mellan de dansande kropparna och konstnärens karaktäristiska marmorskulpturer – tätt sampressade och omslingrade kroppar, där synd och lust, erotik och ångest, mänsklig underkastelse och förtvivlan är återkommande teman för en Vigeland som etablerade sig som konstnär i slutet av 1800-talet – ett Norge med svält och fattigdom. Han verk tar stor plats i Norges konsthistoria och inramar denna film från början till slut.
I DuEls är det Jonas Åkerlunds blick vi följer, det är själva mediets förutsättning, filmaren väljer perspektivet och riktar blicken. På scenen kan du som åskådare välja var du placerar fokus. Här läser du av en helhet som påverkar dig direkt. Filmen ger andra möjligheter som också tydligt syns i detta verk – närbilder, focus på delar av kroppar, ibland ett uppbrutet tidsförlopp och andra på scenen fysiskt omöjliga skeenden.
Djupverkan och rumslighet skapas i filmsammanhang ofta genom växlande betraktelsevinklar. I DuEls är kameran mestadels frontal kanske för att koreografierna ursprungligen är skapade för att ses framifrån, avstånd och djup växlar genom kameraåkningar och klipp. De smala rummen ger inte heller många alternativ. Det finns en tydlig riktning att följa genom salarna. I en trio blir kameran den fjärde dansaren och deltar i rörelsen. Avsnittet visar också musikalisk lyhördhet och rytmisering. Just i scenen med de tre ”medusorna” förstärker musik och klippning varandra, ett grepp som bidrar till att öka kraften i den filmiska rörelsen.
Åkerlund har en bakgrund som musiker, något han delar med andra framgångsrika dansfilmare. Thierry de Mey som skapat filmer för belgiska Rosas är kompositör och utnyttjar också sin musikalitet i klippningen. Han berättar också hur han var tvungen att tänka om när Rosas dansverk skulle förflyttas från scenen till filmens rum. En dialektik mellan arkitektur, omgivning och rörelse som tillsammans skapar nya konnotationer. (*4)
Den inledande duetten återknyter för oss till de kraftfulla och jämställda kvinnor vi sett i tidigare nämnda verk av t ex L´Esquisse, en delvis annan kvinnosyn än den Vigeland formats av.
Vår beledsagare på vandringen, dansad av Omarsdottir själv, framträder i ett filmiskt språk som skiljer ut sig från den övriga estetiken – uppbrutet, fragmenterat, svartvitt och i en kostym som står i kontrast till den släta marmorn. När Omarsdottir antar en mer häxliknande karaktär finns ett tydligt expressionistisk uttryck som för tankarna till Mary Wigmans ”Hexentanz” (1932) och koreografen Harald Kreuzberg som i början på femtiotalet skapade dansfilmen ”Walpurgisnacht” där han nyfiket utnyttjade dåtidens allra mest senaste teknik.
Referenserna och associationerna må vara många, vi befinner oss i en konstnärlig tradition där många tänkt i liknande banor tidigare, Dansfilmen är inget undantag. Men var får dansfilmen utrymme att visas och möta sin publik? Man önskar ju sig en biograf snarare än hemma-TVn även om denna film faktiskt tack vare sitt medvetna filmspråk fungerar även i mer begränsade format.

Gun Lund o Lars Persson

*1 Joelle Bouvier / Regis Obadia

*2 The Hidden (1996) Bogdan Szyber och Carina Reich, verket gavs ursprungligen i november ’95 på Moderna Museet med 25 dansare.

*3 Place/Ställe (2009) Ana Laguna & Michail Baryshnikov

*4 Rosas Danst Rosas (2002) är en klassiker idag.

Se vidare dansfilmfestivalen.com/aktuellt

,

Fler Nyheter