Aktivistisk plakat-läsning av Lorca

Dansarna är ohöljt förföriska och osedvanligt motiverande, men Blodbrylluppet lyfter sig i denna balettversion inte över det rent underhållande.
Eukene Sagues helaftonsbalett Blodbryllup (Blodsbröllop) – mycket fritt efter Federico Garcia Lorcas skådespel i tre akter – vibrerar av energi och motivation, men når inte upp till den grad av nerv som finns i Lorcas tragedi av lidelser och ”duende”.
I dramat om olycklig kärlek, familjeheder och släktfejder, som utspelar sig i en andalusisk bondemiljö, är det snarare bröllopsfesten än blodshämnden, som gör intryck. I högre grad det färgstarka kollaget av känslostark musik och sång, vridscenen och de stora tablåerna, än skildringen av längtan, begär, smärta, sorg och förlust, det oundvikliga ödet och människans och livets många paradoxala motstridigheter.
Till formen en hybrid, i stil med den spanska genren ”zarzuela”, där det blandas virtuost av tal, sång, dans, kampteknik och musik, och där först och främst Manuel de Fallas symfoniska bearbetningar av andalusisk folkmusik utgör aftonens driv.
Det är fantastiskt att få höra Det Kongelige Kapel låta släppa loss alla krafter i de Fallas ’eldsdans’ ur El amor brujo, och det är också i de uttrycksfulla ensemblescenerna som Eukene Sagues lyckas bäst med att skapa stiliserade, rituella, robotartade skildringar av ett traditionellt samhälle med givna klasser och konventioner och med ett underliggande skrämmande förtryck.
Hon flätar ihop den förförande föreställningen som en katalog av koreografiska referenser, så att kvinnornas bördor och villkor beskrivs med ett tunga steg från modern dans med ett humoristiskt bruk av Bournonville-mim till att karakterisera de småborgerliga bröllopsförhandlingarna och en personifiering av Månen som en bävande melankolisk och troskyldigt androgyn Pjerrot-aktig figur.
I allt det här finns det självklart högdramatiska spanska element, som framstår som starka. Först och främst är det gästsångaren Rocío Bazán, som är stämman som gör en ödesdiger tolkar de Fallas ’Canción del fuego fatuo’ och i smärtsamma skrik beklagar sig över blodsoffren.
I programbladet till John Neumeiers balletter, kan man tillföras djupare tolkningsförslag och dolda sammanhang i de litterära förlagorna, men här måste man däremot använda sig av programmet för att kunna förstå Sagues’ feministiska tolkning.
Enligt uppgift i programbladet är Sagues motivation till stor del hennes egen bakgrund som barn i en teaterfamilj och en uppväxt med en stark medvetenhet om Spaniens senaste fascistiska förflutna och dess offer; Lorca själv blev som bekant avrättat 1936 av en falangistisk exekutionspluton, i samband med att hans verk förbjöds under Francisco Francos diktatur.
Med ett fokus som sätter likhetstecken mellan fascism maskulinitet, når Sagues i sin läsning fram till en feministisk konklusion, men hon gjort poeten en större ära genom att följa hans text och låta sig inspireras av hans egentliga strävan med sitt häftiga surreella bildspråk: tragedien i sig.
Det råa, brutala och irrationella – även i relationen mellem Leonardo och Bruden, som hos Lorca alls inte är någon viljelös docka. Människan, män och kvinnor är långt mer komplexa väsen än Sagues visar upp för oss i sin föreställning där Lorca själv alltså ironiskt nok bestraffas av den begränsande aktivistiska tolkningen.
Med sitt didaktiska och docerande budskap lyfter sig Blodbrylluppet i denna balettversion dessvärre inte över det underhållande, men dansarna är däremot osedvanligt motiverade och uttrycksfulla, inlevelsen och begeistringen är uppenbar.
Men i stället för patos tippar det över i det patetiska när de tre kvinnorna – modern, bruden och hustrun – i kränger till sin klänningar, änkedoket, bröllopsklänningen och den gifta kvinnans speciella dräkt, som tvångströjor och sitter skuldra vid skuldra medan Månen, extatiskt dansar runt de nu återfödda hela människorna.
En slutsats som Sagues inte lyckades bevisa, varken koreografiskt elle konstnärligt.

Alexander Meinertz