Att dela en ensam plats

Jag ska ha med mig en blomma till min begravning och någonting som symboliserar livets förgänglighet eller död. Jag tar en näve nedfallna löv, men ingen blomma då jag tänker mig att pengarna hellre ska läggas på forskning än på blommor.
Kvällen börjar med en ljudvandring på en kyrkogård. I ca 35 minuter går jag runt och lyssnar på ett arrangemang av guidad meditation, dikter av ett par modernistiska manliga författare, fakta från yrkespersoner som möter döden i sina värv, och personliga berättelser, allt serverat ovanpå en behaglig ljudmatta.
När det är dags för mig att röra mig bort mot restaurangen där kvällens middag, Dödsdining, tar plats kommer en psykolog från Uppsala universitet till tals. Han pratar om hur vi i vår samtid ser oss som så fjärmade från döden men hur vi samtidigt i våra media- och nyhetskanaler möts till en överväldigande del av död, döende och dödande. Relevanta iakttagelser efter ganska gängse berättelser om döden.
Tove Berglund, som arbetar med scenkonst, står som värd för kvällens evenemang Dödsdining på en restaurang i centrala Östersund. Restaurangens bardel är dekorerad med kistor, urnor och ett vanitas. Det är dit mina halvruttna löv ska.
Över restaurangdelens bord ligger rökmaskinröken tjock och dess distinkta lukt för, åtminstone den medelålders besökaren, till olika typer av arrangemang med förhoppningar alternativt ett skoldisco.
Upplägget är genomtänkt med bordsplacering, klumpar med rå lera på bordet vilka vi kan dekorera med våra medtagna blommor och vi bjuds att knåda leran medan vi guidas genom läsningar och maträtter.
Läsningarna handlar i tur och ordning om dödsångest och dess ensamma plats, familjegruppen som en form av terapi för att planera för de efterlevande och ritualer i sorgearbete.
Efter varje läsning uppmanas vi att vid bordet diskutera läsningens frågeställning. I läsningarna används greppet med den personliga berättelsen, men samtliga faktamässigt förankrade i sjukdom eller yrkesprofession. Ingenting växer in i den konstnärliga dimension jag väntar mig.
Bordssällskapet är mycket trevligt, maten är ok och när vi kommer till gravölet erbjuds möjligheten att för en stund ligga i en kista med locket stängt. Går det att göra utan ett fniss?
Dödsdining är ursprungligen framtagen för sjuksköterskestudenter vid Mittuniversitetet. Genom kulturen ska de ges möjlighet att nalkas ett samtal om döden, att få reflektera över den egna döden. Den 30 oktober äter jag för döden på Restaurang Bua i Östersund, jag äter för den praktiska, prosaiska döden.
Den esoteriska aspekten av döden, den får vänta.
Upplägget speglar väl hur Peter Strang uttrycker sig i ljudvandringen då han talar om dödsbäddsvisioner och upplevelsen att se bortgångna släktingar – att vårt behov av gemenskap är så stort att vi kommer att tänka på de som gått före, det som redan vet hur det är att dö. Det skulle också vara möjligt att tala om detta som en reell upplevelse, att tänka sig att de som gått före faktiskt står där, redo att bistå med den kunskap de har. Ett sådant förhållningssätt skulle också kunna ge eko in i konsten och att där våga utforska territorier av icke-vetandet. Konst som en upplevelse som inte tillåts utmana sig själv är fylld av problematik.
Den urholkar konstbegreppet med sin nytta där den syftar till att skapa upplevelser. Min önskan är att konsten ska ha förmåga att skaka om, vara modig, utmana sig själv på djupet. Se bortom sina egna klichéer och där skönja något vi inte visste förut.

Malin Ståhl