Äktenskaplig stridsdans

För första gången någonsin är August Strindbergs ikoniska äktenskapsdrama Dødsdansen (Dödsdansen) (1900) blivit till en dansföreställning i Danmark. Det är Holstebro Danseteaters konstnärliga ledare Marie Brolin-Tani, som tillsammans med sin mangåriga samarbetspartner, sydafrikanske Melody Putu, fick idén till ett modernt dansdrama skapat efter Strindbergs skådespel. Ett dansdrama, där Marie Brolin-Tani själv skulle dansa den före detta skådespelare Alice och Melody Putu kapten Edgar i koreografi av Thomas Bentin, som är en mästare i fysisk teater.
Desvärre blev Melody Putu skadad före premiären, som skulle ha ägt rum i våras, så premiären sköts upp till nu i höst när dansaren Alexandre Bourdat lyckligtvis kunde ta över Melody Putus roll. Efter premieren i Holstebro i september har den mycket lyckade föreställningen nu kommit till Köpenhamn.
Det är helt enkelt otroligt glädjande att se de två mogna, livserfarna, expressiva och skickliga dansarna Marie Brolin-Tani (66 år) och Alexandre Bourdat (52 år) i rollerna som de stridbara makarna som efter 25 års samliv har blivit varandras fångvaktare i ett isolerat liv på en liten skärgårdsö.
Föreställningen är mycket enkelt iscensatt i ett rum med en stor ljus golvmatta, två svarta länstolar och en rad lampor på var sida av scenen. Hans-Olaf Tanis ljusdesign används bland annat effektfullt, när ljuset släcks och tänds igen snart som om det vore filmiska klipp från ett sceneri till ett annat.
Hela tiden förändras Alices och Edgars förhållande mellan kärlek och kamp, attraktion och avsky, begär och äckel. Rastlösheten präglar dem bägge, både när de sitter i stolarna och går runt i rummet. De splittrade de känslorna understryks av Christian Tronhjems musik och ljuddesign, som växlar melan elektroniska skräckartade ljud till romantisk pianomusik.
Det giftiga psykologiska spelet får nytt bränsle, när Kurt, som är Alices avlägsne släkting och Edgars gamla vän, dyker upp gestaltad av den vackre unge dansaren Lionel Ah-Sou, som både Alice och Edgar försöker ställa sig in hos. Hon koketterer sensuelt inför Kurt, som hon även lekfullt dansar tillsammans med, men hon förblir ignorant sittande i länstolen, när hennes hjärtsjuka man faller omkull på golvet. Med abrupta satiriska rörelser utmanar de två männen varandra som om det vore på en satirteckning. Kurt dansar ett fint solo i slowmotion som uttrycker starkt kroppsligt obehag, innan detta menage à trois sen utvecklas till öppen strid.
Till valsmusik av Sjostakovitj dansar Alice sig drömmande tillbaka till gamla tider, men upptäcker sen på ett tragikomiskt vis sitt eget kroppsliga förfall. Med krum rygg och krokiga fingrar försöker Edgar hitta ny energi, och det är både rörande och hjärtskärande att se det äkta paret försöka sig på en sensuell pardans.
Föreställningens återkommande känslosamma ansatser till smekningar som aldrig får utlopp är mycket fina. De utvecklas istället till fysiska maktövergrepp, ooch Alice roll dansas med utsökta rörelsekvaliteter när hon upprepade gånger slipper ut ur sin makes grepp. Men det äkta paret upphör inte med sin evinnerliga intriganta livsdans och sitter till slut tröstlöst utmattade i de svarta länstolarna.

Vibeke Wern