Något som engagerar alla

Rovdjursfrågan är en dansföreställning som inte liknar någonting annat. Den tar itu med den konfliktladdade rovdjursfrågan, något som särskilt berör landsbygdsbefolkningen.
Vid premiären i en gammal gymnastiksal i Institutets lokaler i Vitsaniemi (mellan Haparanda och Övertorneå) sitter publiken i en halvcirkel runt den nakna spelplatsen. En ljusslinga ligger på golvet runt rummet. Tre dansare klädda i en blandning av vildmarks- och varselkläder(*) kommer in på scenen. Bara det, när gavs senast en dansföreställning med dansare i varselklädsel? Det ger en kraftig signal om att här är några som vill kommunicera med så kallat vanligt folk.
Dansarna börjar med att bete sej som älgar i skogen, de bara står där och tittar. Längtansfullt, som bara älgar kan. Detta, att dansarna är djur, pågår länge.
Sedan förvandlas de. Kryper ut och in i sina kläder. Gör konstiga saker med munnarna. Blir en vargflock. Står återigen och tittar, nu mer vaksamma. Ett skott smäller. En hund och en jägare. Två glada hundar släpar omkring den döda kroppen.
Liket reser sej. Dansarna blir människor. De gör människosaker, kanske plockar de bär, i ett tafatt, pantomimiskt utförande.
Föreställningen är fylld av överraskningar. Den ofta rytmiska musiken ligger nära koreografin som är vild och icke dansant. Rörelsespråket ser ut att bygga på instinktiva reaktioner, impulser och improvisation. Koreografin kan också snudda vid att vara föreställande/berättande, någon gång nära att slå över i övertydlig pantomim. Som när tjuvjägare får problem med att få undan den dödade vargen.
Mot slutet fylls föreställningen av rök, aggressivitet och otäckt våld. Människor provocerar varandra i tät morgondimma. Tänk jägare och rovdjurskramare när de möts i skogen. Det slutar med att dansarna klättrar på väggarna (ribbstolarna) och kastar grejor omkring sej.
På ett märkligt sätt lyckas ensemblen inta även djurens position i spelet om den brännheta rovdjursfrågan. Inte bara jägarnas. Inte bara vargkramarnas. Inte bara tamdjursägarnas. Inte bara skogsbrukets.
Koreografen Erik Valentin Berg har satt sej in i ämnet och lyssnat till berörda parter. Föreställningen kommer inte med någon lösning. Men kanske kan den öppna upp för samtal mellan de olika blocken.
Det är ovanligt att samtida dans belyser människors konkreta problem och överlevnadsfrågor. För mej blir föreställningen en aha-upplevelse. Så här går det också att göra dans.

(*) Skyddskläder i exempelvis neongrönt och reflexer.

Föreställningen kommer bland annat att spelas i Färila, Stockholm och Norge. Datum är inte klara.

Fotnot: Institutet, ursprungligen en teatergrupp i Malmö, verkar sedan 2018 i Vitsaniemi i Norrbotten, nära polcirkeln. Syftet är att producera egna verk och att arrangera gästspel och residens. Varje sommar ordnas en kulturfestival. Verksamhetsansvariga är Maja Lindström, Markus Öhrn och Karl Sjölund se vidare institutet.eu

Karin Kämsby