Tät organisk helhet samt skiftande stämning kring sjungande stjärna

Göteborgsoperan danskompani och koreografen Sharon Eyal gör det igen: tar andan ur publiken. Efter urpremiären på den nya koreografin ima, som de har skapat tillsammans, är vi många som vandrar hem på darrande ben och med uppfyllt sinne. Så stark är den dans vi har upplevt, en suggestiv och påträngande exponering av kroppen.
Den israeliska koreografen Sharon Eyal är en återkommande gäst på Göteborgsoperan. ima är hennes fjärde verk här och nog finns det fog att tala om ett utvecklingsarbete. Hon utmanar dansarna att ständigt nå nya höjder och de svarar upp mot kraven. Inte för inte har SAABA, från 2021, blivit något av ett signaturverk för göteborgsdansarna, som inbjuds att visa det över hela världen.
Med ima fortsätter kompaniet på den vägen. Vi ser ännu ett storverk. Frida Dam Seidel öppnar, med ryggen mot åskådarna, som en sofistikerad sprattelfigur med bakåtböjd rygg och på tå. I ljuskäglan är hon en ensam kropp på väg mot en grupp som anas i dunklet. Redan här uppstår det sug som är genomgående i ima.
Alon Cohens ljusdesign är avgörande i det mörklagda scenrummet. Ljuset skär fram kropparna och rörelserna. Ensemblen i tunna, hudnära kostymer, så nära naket det går, utgör en tät, organisk helhet. Alla genomsyras av samma rytm.
Josef Laimons musik börjar med intensiva stråkar som snart växer till ett obönhörligt pumpande. Det är inget för tinnitusöron, ta med öronproppar. Men volymen har ett ärende, rytmen fortplantar sig från scenen och de gungande dansarna ut i salongen, in i min kropp.
Den rörliga organism som de femton dansarna formar suger in och pressar ut individerna. Precis som i tidigare stycken håller Eyal dem mestadels på tå, bokstavligen. Det är ett kraftprov i sig. I koreografin finns också klassiska linjer, hopp och steg vackert inflätade.
Ordet ima är hebreiska och betyder mamma. Tolkningsutrymmet är fritt och associationerna många, rörelserna kan vara både ömt omfamnande och strängt fasthållande. Dansarna sitter ihop, även när de vecklar ut sig på en lång rad. Utsattheten svävar som en oro över ima där starkt ställs mot skört.
Kraft av ett helt annat slag utstrålar danskvällens inledande repris av 12 songs, med Ane Brun sjungande på scen bland dansarna i Kenneth Kvarnströms koreografi. Jag var måttligt imponerad vid premiären förra våren, men ser nu ett verk som har mognat och hittat en bättre balans mellan den sjungande stjärnan och dansen. Här finns plats för både sorgesång och färgglad fest. Texterna hör jag bara brottstycken av, men känslan går fram och smälter fint ihop med Kvarnströms viga dans.

12 songs & Sharon Eyal
Göteborgsoperan
12 songs
Iscensättning: Kenneth Kvarnström
Dirigent: Hans Ek/Joakim Hallin
Musik och sång: Ane Brun
Kostymdesign: Astrid Olsson
Ljusdesign: David Stokholm
Ljuddesign: Joachim Bohäll
Gästande musiker: Per Eklund, Klas Hörngren, Lovisa Samuelsson
Göteborgsoperans orkester

ima
Koreografi och scenografi: Sharon Eyal
Medskapare: Gai Behar
Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri för Dior
Kompositör, ljuddesign: Josef Laimon
Ljusdesign: Alon Cohen
Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani

Speltid 2 timmar och 30 minuter, spelas t o m 10 december

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

Lis Hellström Sveningson