Utmaningar för Det Kongeliges dansare

Oliver Starpov är som huvudperson både utanför och en del av balettens värld i ett atmosfäriskt verk om depression och sorg.
Den Kongelige Ballets utvecklingsprojekt Koreorama syftar till att ”utveckla klassisk dans i riktning mot en mer nutida dansestetik, så att konstformen växer vidare in i framtiden, samtidigt som balettens säregna magi bevaras”. Luftig, ja meningslös, marketinglingo, som ska skyla över bristen på egentlig riktning och konsekvens i programläggningen av Nikolaj Hübbes växthusprojekt.
Idén om att nästan vem som helst kan koreografera har vattnat ur Den Kongelige Ballets repertoar under det senaste årtiondet, och det generösa Koreorama-erbjudandet till balettens dansare har mer eller mindre sett ut att vara: ”Var med om du har lust”. Det är utan tvivel en motiverande och effektiv form av personalvård, men för många av deltagarna i Koreorama har det också visat sig vara en alltför krävande uppgift att presentera verk i full skala på nationalscenen, Gamle Scene.
Flytta projektet till Takkelloftet eller ett annat mindre scenrum, och avgränsa det till att bli en workshop för oprövade namn. Ge istället de dansare som är erfarna och bevisligen talangfulla reella meningsfulla möjligheter i Den Kongelige Ballets repertoar.
Det gäller Tobias Praetorius, som till Koreorama 1 i maj skapade den neoklassiska, måleriska drömbilden Trois Nocturnes, till musik av Debussy, och Lorenzo di Loreto för sin eftertänksamma men atletiskt spänstiga Don’t Be Scared.
Det omfattar Oliver Starpov, som till denna säsongs Koreorama 2 har skapat en atmosfärisk och visuelt imponerande, men tematiskt problematisk iscensättning med sin Have You Noticed I’m Grieving?.
Starpov debuterade med enastående säkerhet som koreograf när han som endast 19-åring skapade en dekadant och teatralisk Rysk dans till Nikolaj Hübbe och Silja Schandorffs version av Svanesøen (2016). Senere följde hans egentliga debut som auteur, Beginning and Ending från 2017, och året efter Daddy Loves Sugar.
De seneste åren har han som opinionsbildare fått omfattande uppmärksamhet i medier som Politiken och DR, där han kritiskt har redogjort för både sin personliga historia och sitt problematiska förhållande till balett, balettens krav, kultur och miljö. Have You Noticed I’m Grieving? verkar vara en konstnärlig bearbetning av några av samma teman med en iscensättning där Starpov som huvudperson både befinner sig utanför och på samma gång utgör en del av balettvärlden.
Stående på gulvet framför den röda ridån som skiljer salongen och scenrummet åt, presenterar han sig själv med orden: ”My name is Oliver”. Först när hans inledande berättelse om en depressiv episod är över – ”it was the strangest thing, suddenly it was like it never happened” – öppnar sig scenen för den sceniska betraktelsen.
Till ljudet av Händels extatiska jubelkör Rejoice från kröningshymnen Zadok the Priest, som i en sliten klyscha avbryts av ett vanmäktigt skri, tar Starpov oss med upp på scenen. Och även där finns han som betraktare vars inre värld uttrycks av en grupp på sex dansare i sekvenser av nutida dans som både präglas av motstånd, viktförskjutningar och fysisk närhet i tåspetsskarpa nutidsklassiske soli för en kvinna och en man, som strålar guldskimrande i dunklet.
Under långa stunder ligger han själv ensam och orörlig på golvet. En kvinna iförd en blodröd klänning sitter på en stol. Ett ballerina-ballerinopar dansar i en strålkastarkägla en parodi på klassisk bravuraballet till Tjajkovskijs brillanta första pianokonsert, men hittar sen fram till sitt uttryck som siluetter i en tablå, där kvinnan i rött som en transformativ kärleksbudbärare reser sig upp och dansar till Debussys romanssång Beau soir och Paul Bourgets dikt med ord om att hålla livet kärt.
Till en elektronisk remix av Arvo Pärts Spiegel im Spiegel – intressant nog den musik, som är olösligt förknippad med med den centrala duetten i John Neumeiers Othello – går ridån upp inför en värld av sublim smärta och skönhet där Tomoka Kawazoe och Oscar Ainscough i långsam, melankolisk perfektion formar verkets estetiska höjdpunkt.

På programmet finns även Carling Talcott-Steenstras Am I Doing It Right? med den mycket pratsamme skådespelaren, Peter Plaugborg, i centrum av en vilt associativ medvetandestorm och en mix av avatgardistiska grepp med video, rekvisita och headbanging.

I rakt motsatt riktning och likaså mot Koreoramas programförklaring har istället Eliabe D’Abadia modet att våga sig på att komponera något så urmodigt som en fin och detaljrik liten romantisk balletpastiche, The Pearl, där man – utöver att få åtnjuta J.P.E. Hartmanns musik och D’Abadias grundmurade tro på akademisk dans – får möjligheten att beundra danserna Hannaë Miguel och Sylvester Jønsons vackra linjer och välpolerade teknik.

Alexander Meinertz