Zebran svävar ut i trolska spratt

Svävaren är Martin Östman själv i dramatisk dervischliknande kjol, som på dolda hjul får sexåringspubliken att häpna. Från att fått oss att sjunga redan på väg in i dörren till ZebraDans scen är publiken snart med på allt i hans allt vildare rotationer. Rätt vad det är, sitter vi där och spelar luft-fiol och låtsastrummor allihop. En artist med publikkontakt och känsla för barnens perspektiv kan få alla att tro att det verkligen ”finns mer än man ser”.
Trollkarlshatt och snurrande glidflykt övergår i att skapa mera musik ur ingenting: han drar hårstrån ur sig själv och publiken, och simsalabim: hårstråna blir till strängar i en tänkt harpa. Hela rummet fylls av hans egen musik, och ganska knepiga rytmer som fångas upp i publikdialog. Sen svävar man vidare från jazz till (inspelade) symfoniska stråkar. Cittra och kontrabas trakteras live, och ”på riktigt”. Och när Savanna Hanneryd ansluter på scenen blir det street dance, med ädlaste locking.
Detta handlar inte om någonting alls, utom det härliga i att leka, låtsas och göra dansande musik tillsammans. Utan tillrättavisningar, men ändå samorkestrerat med försiktig elegans. Svävaren får den väl genomarbetade musiken att vara fint tajmad med alla hans förehavanden i en egenartad reflexion kring musikens kraft. Det låter verkligen som om det kom musik ur låtsas-strängarna. Koreografin är Lisa Spets verk, med säker känsla för vad som både når och utmanar barnen.
Zebra dans har därmed producerat ännu en liten danspärla för den yngsta publiken. Svävaren liknar inget annat, den är bokstavligen snurrig och flyger mellan musikaliska genrer, dans och rörelse. Alltsammans spetsat med lite pokeransikte-humor, magi och hemlighetsmakeri. Martin Östman, tidigare en del av Sirqus Alfons, kliver ur kjolen först när barnen får vara med och dansa efter föreställningen. Vilket alla gör! De är sex år och ännu öppna för överraskningarnas makt. Härligt.