För alltid oväntat för alla unga

Dans och teater. Dans eller teater. Dansteater, teaterdans. Mari Carrasco verkar strunta i gränserna, och med – alltsomoftast – kompositören Mikael Karlsson i hampan flyter det på, rinner ut över scener och genrer. Forever på Unga Operan tar sig genom dans, rök och muller till livskänslans svårdefinierade domäner.
Tonårspubliken som inledningsvis fnissar och viskar stillnar. Verkets öppning är provocerande seg, åtta dansare ligger på Rotundans stora golv, skilda från publiken med en tunn spetsgardin. Krigszon? Skadade? Sakta, sakta börjar de röra sig en aning. Svarta kläder, hoodies, hängande hår. Nej, det är bara vanliga unga, som försöker resa sig, samla sig, röra sig.
Dags för del två: gardinens slöja dras bort. Publiken tar plats runt Rotundans väggar, stående. Ansikte mot ansikte mot dansarna, allas kroppar helt nära. Mikael Karlssons dröjande rymder av ljud övergår i intensiva stråkar, högt tempo, överväldigande. Dansarna möts och skiljs i intensiv dans ute på den rosa-beiga heltäckningsmattan. Flimmerljus och ordet Death lyser i neon, men över dörren där vi sen går ut står: Forever.
Unga Operan under Ellen Lamms ledning ser ut att ha perfekt väderkorn för hög verkshöjd. Bjuder man in Mari Carrasco öppnar man för det oväntade. Här väller något så oerhört otidsenligt emot betraktarna som en stor dos lågmäldhet, långsamhet, varsamhet.
Mikael Karlssons musik har orkestrerats av Michael P. Atkinson och den har spelats in med Kungliga Hovkapellet. Dunkelt ljus av Mira Svanberg, DJ:s på ett podium invid en vägg vid det i övrigt helt tomma golvet i Jenny Nordbergs scenografi.
Dö eller leva? Nu eller för evigt? Frågorna ställs till snart vuxna i en svår tid, i igenkännbar känsla av att vara utanför. Vi ser er. Detta är ett livgivande bad i det stora modet att avstå från att beskriva det som ändå förblir okänt. Det är väldigt fint.

Texten är tidigare publicerad i Expressen.

Margareta Sörenson