Dans för de evigt unga

Shoegazing, en genre inom 1980-talets indie- och alternativrock, har inspirerat den norska koreografen Kristin Ryg Helgebostad i skapandet av Norrdans senaste föreställning Shoegaze.
Uttrycket Shoegazing kommer från att musikerna använde effektpedaler och stod och tittade på sin fötter under konserterna. De sju dansarna i Shoegaze har hela tiden blickarna riktade neråt och tar inte ögonkontakt med varandra.
Inledningen är överväldigande. Dansarnas sång och intensiva utspel, deras spektakulära kostymer i design av Chrisander Brun samt Simen Dieserud Thornquists bombastiska rockmusik strålar samman till ett gigantiskt allkonstverk. Alla delar – musik, dans, ljus, scenografi och kostym – spelar lika stor roll.
Spelplatsen avgränsas av en halvcirkelformad intäckning. Små grupper med träd och landskap, typ julgrupper men utan juldekorationer, har placerats framme vid scenkanten och får representera världen som vi känner den. Ett antal mikrofoner hänger i en rad ner från taket. Dansarna kommer in från sidorna eller dyker upp under intäckningens hängande tyg.
De är klädda som hårdrockare med långhåriga peruker och extrema kläder. Svarta solglasögon, stora handskar, täckjackor, medaljer och fransar. En dansare bär svarta plaststövlar med minst en halvmeter långa fötter och skaft som når långt upp på låren. En annan har byxor med perukhår på benen.
Dansarnas möjligheter att röra sej begränsas av kostymerna, blickarnas riktning neråt mot golvet och frånvaron av ögonkontakt. De gyttrar ihop sej med små rörelser och håller varandras händer. Så reser de sej över den framvällande röken, greppar mikrofonerna och sjunger. Men snart drunknar sången i den vilt dånande musiken.
Från att ha varit varmt rött blir ljuset i scenrummet nu kallare. Någonstans i mitten av föreställningen, oklart när, har tyget som hängde runt spelplatsen rasat ner på golvet och ligger i en hög till vänster på scenen. Det har samma orange färg som Hare krishna-munkarna hade på sina kåpor när de drog omkring på gatorna i de europeiska storstäderna och spelade flöjt på 1970-talet.
Dansarna lindar in sej i tyget och försvinner. Han med jättestövlarna står upp som en staty övertäckt av tyg. En kvarvarande svartklädd dansare rör sej över scenen. Hon ser ut att leta sina kompisar. Det börjar bli monotont. Borta är allkonstverket.
Ljussättningen spelar en egen roll i föreställningen. Efter att intäckningen fallit åker ett rött ljus i hög hastighet horisontellt över fondväggen. Mot slutet ersätts det av solfjäderformade gula ljuspelare. Publiken utsätts då och då för blinkande lampor rakt i ögonen.
Det är som att vara på rockkonsert. Jag börjar leta efter hörselskydd i handväskan och undrar om det inte borde finnas ståplatser längst fram där de evigt unga kan stå och hoppa.

Fotnot: Enligt Wikipedia karaktäriserades genren Shoegaze av eterisk sång, distade gitarrer och överväldigande volym. Sång och melodier försvann i ljudmassorna och instrumenten kunde inte skiljas från varandra. Genren dök upp i Irland och Storbritannien vid slutet av 1980-talet bland nypsykedeliska grupper som vanligtvis stod orörliga under sina scenframträdanden.
Norrdans skriver på sin hemsida att Kristin Ryg Helgebostad jämför rockmusikerna inom Shoegazing med ”gigantiska jättar som blickar ner på hyperkomplexa landskap fyllda av mossor, myror, väsen och insekter. Liksom den grekiska mytens jätte Atlas är dömd att bära himlavalvet på sina axlar, måste vi bära vetskapen om allt det som vi riskerar att trampa på”.

Karin Kämsby