När årstiderna smälter bort

Klimat-knas. Så skulle man kunna översätta ”global weirding”, ett ämne som haft svårt att landa i de sköna konsterna. I alla fall på ett sätt som utmanar
scenkonsten, och höjer den över siffrorna, ger en form åt den oro vi alla – nästan – känner. Det har gått sakta för klimatet att nå scenen, sakta som när droppar faller från glaciärerna. Det går sakta, men så, det lossnar, det blir livsfarligt till slut, det bara kanar iväg.
Nyligen damp den franska koreografen Jérôme Bel ner på den eleganta lilla Confidencen, slottsteatern i Ulriksdal utanför Stockholm, för tillfället också gästscen för Dansens Hus. Jérôme Bel var inte på plats, för han ”flyger inte längre”. Då vet man. Här är en person som intresserar sig för klimatförändringarna och vill vara en av många som agerar i frågan. Han hade tillsammans med en konsthistoriker, Estelle Zhong Mengual, skapat en afton av dans och föreläsningsmaterial, korta snuttar om dans som non-human. Svanar, solen, vatten och årstider, allt har danskonsten genom tiderna gestaltat där mänskliga kroppar agerat som annat än människor.
Ett avsnitt om den sibiriska tranan med både text och dans grep tag. Sista individen av denna art av trana dog 2023, arten anses utdöd. Förflyttningarna i ett nytt landskap av kraftledningar och förändrade vattenflöden blev allt svårare att genomföra, tranorna som återkom till Sibirien färre och färre. Till slut en endaste en fanns kvar, och till slut dog. Koreografin av Sergui Matis väver också in mänskliga tran-riter i dansen, ty tranan har varit en symbolfågel för befolkningen i regionen. Varken landskap eller klimat stämde; exit tranan.
Global Weirding, kallas det. Så ser jag på lilla tappra, och något halsstarriga, TUR-teatern ett gästspel: Seasons. Det är ”visual theatre” som världen runt oss börjar säga om scenkonst som är bild, ljud, figurer, dockor, masker, skådespeleri och allt annat tänkbart på en scen. Olof Runsten står för koncept och regi för en produktion i ”allegori-format” – d v s med texter av fyra författare: Penny Yiou Peng, Matilda Tjäder, Olof Runsten, Michael Marder.
Balansen mellan text och bild är inte alltid i bästa balans: texterna tar plats, men hamnar ändå i bakgrunden inför den stora föränderliga bilden i fonden, figurerna, föremålen. Men den ensamma skådespelaren på scenen, Anna Ladegaard, gör ett fint arbete med att väva samman verkets olika komponenter. Snön, den jobbiga, isiga och alltför myckna speglar något självupplevt och starkare än andra inslag – det blir både roligt och spännande inom ramen för den stora förtvivlan som är global weirding – klimat-knas.
Årstiderna som tappat tidstabellen, tranan som inte hittar hem längre. Årets äppelskörd i Sverige är den största på 100 år. Aldrig har antalet ekollon som rasslar kring fötterna varit större på gatan där jag bor. Normala svängningar, klimat-knas? Arma tranor, arma oss. Men nu börjar konsten om klimatet landa i något som kan kallas hög verkshöjd på scenen.

Margareta Sörenson