Det brutala förtingligandet av kroppen

Iskallt. Ungefär samtidigt som de spindelvävstunna modellerna kliver ut på catwalken i Milanos modemässa begår Cullberg ett uruppförande: Exposure. Samma märkligt tömda blickar som modellernas, samma aggressiva gångart, liksom ilskna beslutsamhet. Men detta är ett verk för nio dansare som säger sig granska och exponera hur människokroppen iakttas, utformas, objektifieras och uppfattas i vår tids offentliga rum.
”Att utföra konstnärligt arbete innebär att befinna sig i det okända” kommenterar Cullbergs konstnärliga ledare, Kristine Slettevold. Men inget av det som kan ses på scenen, arrangerad som en fotostudio, är okänt. Tvärtom: modevärldens bilder, reklam, pornografin och nästan-pornografin som kryper in i sociala medier och alldeles vanlig dagspress under låtsat namn av rådgivning – vi ser det dagligen. Perfekta kroppar, nakenhet, hårdhet, uttryckslöst, aggressiva handlingar, fetisch-tänkande.
Kristine Slettevold, som tillträdde 2022 som konstnärlig ledare, är i full färd med att lirka ut Cullberg från det syrefattiga rum som brukades kallas ”utforskning”. Hon bjuder in koreografer som Hooman Sharifi med verket When in battle I am free, never free to rest med tydlig bäring på Mellanösterns dramatiska spänningar och tio extrainbjudna dansare som gjorde verket storskaligt, en bild av människorna som massa. Många såg och kände aktualiteten. Och nu alltså Alexandra Bachzetsis, schweizisk-grekisk performanceartist, som låter nio dansare röra sig nära den linje som tunn och stålhård går mellan det förbjudna och det nästan förbjudna.
Det påminner om många teater- och filmmakare som vill protestera mot våld, och riggar föreställningar eller filmer som badar i smockor, tortyr och sprängningar. Här vill man istället exponera kroppens förtinglingande: det chockrosa läppstiftet som gör en en mänsklig mun till en vara, en varelse, en hotbild. Eller nakna kroppar bemålade med svarta linjer som markerar kläder. Små interiörer skissas; brutalt våld mellan två män (teatersmockor!) till exempel, eller en obehaglig ordväxling om sex med en ung kvinna, ”helst yngre än femton”.
Inte heller nakenhet är något nytt eller okänt inom den samtida dansen. Förvåna mig, den som kan. Och hur nakna är inte hela balettvärldens dansare i sina tunna trikåer. Ibland mer nakna än utan kläder. Hur många unga dansare är för övrigt inte mycket, mycket unga? Tonåringar,
Men iskylan, registrerandet och fascinationen för det latenta våldet är konstruktionen som bär Exposure. Och dans? Jo, det dansas, lite grann. En plötslig unison dans i chockrosa helkroppstrikåer, helt kort, och finalens längre febrilt intensiva dans som på ravefest, på klubb. Utlevande och därigenom också levande.
Är det till och med så iskallt att den välbekanta bilden av exponerade kroppar är en frestande väg till en bredare publik? Cullberg är inte längre världens mest kända turnerande kompani, men det enda statligt finansierade kompaniet i Sverige för samtida dans. Är kylan i iakttagandet av alla dessa bröst, muskler, fasta skinkor och könsorgan till och med spekulativ? Kommersiell? Man säger sig vilja skapa scenisk bildkonst, men faller i en mainstream-fålla, vad skiljer den, egentligen, från julhandelns bh-reklam. Vi slipper den manliga blicken, här härskar ett unisex-perspektiv. Skickligt hantverk, stort och flott. Och iskallt. Uttryckslöst.
Bland de många som kreddas i programmet noterar jag en ”stunt coach och intimitetskoordinator”. Det måste betyda att något slags hänsyn visats dansarna; det gläder mig.

Margareta Sörenson