I Jérôme Bels egen verkstad

Jérôme Bel på Confidencen? Det låter ju fantastiskt, men han är inte där, visar det sig. Däremot är hans verktygslåda på plats, ett studium av dans som skildrar icke-mänskliga rörelser. Han har tillsammans med konsthistorikern Estelle Zhong Mengual sammanställt, utdrag ur danshistoriens fatabur samman till en ”afton”, mittemellan föreläsning och föreställning. På en timme och femton minuter tassar sig Non-Human Dances fram från barock till nuets antropocen, med Zhong Menguais väl avvägda, korta kommentarer – här framförda av Stéphanie Alfaflo.
Målgruppen omfattar kanske inte mig, som undervisat i dansens historia i tjugo år. Den historiska delen visar ett traditionellt, för att inte säga konventionellt, urval från Ludvig XIV i Solens dans till Svansjön, och vidare till, naturligtvis, Isadora Duncan och Loïe Fuller. För Svansjön blir det bara några korta vingslag, för Duncan en vals, Water Study, och för Fuller, självklart, en blom-växt-organism-studie i vit sidencape med långa käppar för armarna. Mycket vackert och alltsammans korrekt dansat av Caspard Charon, Lise Vilret och Elisabeth Schwartz. Alltså dans som gestaltar sol, fågel, vatten, växt.
Så styr denna danshistoriska studie vidare till mer samtida dans. Från Pina Bauschs Nelken, dansas en ”line”, en ”season march” för att citera Zhong Mengual, där små rörelser med händer och armar visar årstidernas gång. Den dansas leende – ännu befann sig mänskligheten i den tid (1982) då vi alla trodde på att det fortsatt skulle finnas fyra årstider så som det alltid gjort.
Sergiu Matis hjärtslitande verk om den sista överlevande sibiriska tranan, har en inledande text, som plågsamt väl redogör för hur arten helt enkelt ”tog slut” 2023. Vissa försök att rädda den misslyckades, förändrade vattenvägar, vattenstånd, elledningar och mycket annat gjorde det omöjligt att fortsätta leva som trana i Sibirien. Koreografin, ett utsnitt ur Extinction Room (Hopeless) är fint dansad av Charon, och innehåller också element från regionala riter, ty tranan har varit en symbolisk fågel i denna del av världen.
Mest överraskande blir dock Xavier le Roy och hans The Lion’s Vocabulary, där fyra dansare och den konsthistoriska kommentatorn på alla fyra, och utan en tråd på kroppen, rör sig som lejon i vila och väntan. Kommentaren berättar att det är ett stort arbete att gå in i djurets tillstånd (när inte en gasell ska knipas till middag) , enahanda, utan aktion, utan variation. Djuren flyttar sig lite, sitter ett tag, släpper koncepterna och rullar ner till liggande, sover, upp igen, kanske lite kontakt med en kollega, annars intet. Blinkar lite. Lejon ser dåligt fick jag just lära mig. Men hör och känner lukt desto bättre.
Därmed har vi också förflyttat oss från dans som koreograferad rörelse till koreografi för icke-dansad rörelse. Samt gått från sol, vatten, växt, årstider till klimatkatastrof och försök till förståelse av andra varelser än de mänskliga.
Confidencens eleganta väggar månde häpna! En välskräddad herre på raden framför min sneglar på klockan när tranan dansar – detta tjat om klimatet! Men i huvudsak är publiken Dansens Hus-folket, och vi är med på noterna och tittar förstås andäktigt in i Jérôme Bels vackert ordnade verkstad.

Margareta Sörenson