Drifter, längtan och förförande folkmusik

Redan medan vi står och väntar på att få komma in i den 90 meter långa råa betonghallen som utgör inramning för Thomas Eisenhardts och Aaben Dans nya föreställning De fortabte… (De förtappade…), kommer vi med hjälp av projektioner av små poetiska brottstycken ur färöiske William Heinesens roman De fortabte spillemænd (De förtappade spelmännen) snart in i den stämning som väntar oss under den här föreställningen. En ordlös föreställning skapad fritt efter William Heinesens roman, och som kompaniet Aaben Dans själva mycket träffande kallar för ”en stämningsättad hybrid mellan en live-koncert och dansföreställning”.. Förutom fem härliga dansare medverkar den framstående dansk-svenska folkmusiktrion Dreamers’ Circus, som utgör en verklig lyckträff för De fortabte…
Som ett stiliserat färöiskt landskap med brinkar och branta klippor rakt ner i den brusande Nordatlanten sträcker sig den oregelbundna scenen av sammanställda podier sig ner genom det långsträckta scenrummet, Hal 9, där publiken sitter i den ena änden. Dessutom är Olivier Guillemains videodesign av det skummande havet imponerande. Det kan också plötsligt bli rödfärgat som efter en fångst av grindval, eller kanske som ett hav fyllt av kärlek.
Föreställningen använder sig av det stora avlånga rummet på ett ytterst effektfullt vis. Det gör att vi upplever hur den mäktiga naturen tar över gestalterna av dansare och musiker när vi ser dem på långt håll eller på helt nära håll som känslosamma, längtansfulla, men även skrämmande individer.
Till vemodiga och lockande toner från en violin startar det hela lugnt och stilla. Det uttrycks både innerlighet och gemenskapskänsla i dansarnas långsamma och svajande rörelser, innan de slår sig lösa i snurrande steg till mer dansant musik med Rune Tonsgaard Sørensen på fiol, Ale Carr på cittra och Nikolaj Busk på dragspel. Långsamt blir dansarnas rörelser laddade med både erotik och berusning, och vi får så småningom uppleva såväl erotisk som religiös extas.
Det är drama i musiken, när Jan Vesela ger sig av med ett rep, som om han skulle ge sig ut på en farlig resa på fuglefjeldet (ett högt fjäll på Färöarna ö.a.). Han är själv farlig, när han ända framme på scenen stampar hårt i sin solodans, innan den förförande folkmusiken får alla att hamna i extas.
Dessförinnan har Vesela misstroget stirrat föraktfullt på publiken, och ösamhällets religiositet gör sig påmint när både musiker och dansare i procession sjunger Vivaldi-körsång, som ger associationer till Färöarnas religiösa Kingosang (*).
I stark kontrast till det religiösa ser vi Antoinette Helbing i levnadsglad, frigjord och erotisk nakendans längst bak i rummet i Thomas Beks vackra ljusdesign. Der är fint kroppsligt samspel mellan danser och musiker, när Ruth Rebekka Hansen tar violinisten i famn, och det blir en kamp på liv och död mellan Ole Birger Hansen och Alvilda Faber Striim i en tät duo.
Hela tiden finns det fina kontraster i både musiken och dansen i den fascinerande och stämningsfulla föreställningen, där det inte bara är det alltuppslukande havet som är ständigt närvarande, men också döden. Till slut får videoprojektioner och scenografin vattnet till att precis likna det kvicksilverfärgade världshavet, som William Heinesen så vackert beskriver i inledningen av sin roman.

(*) Thomas Kingo (1634-1703) har skrivit många fantastiskt vackra psalmer. Uttrycken ”Kingosang” eller ”Kingotoner” användes förr i tiden om den traditionella psamlsången i färöiska kyrkor, eller vid husandakten eller i samband med fiske, skörd m.m.

De fortabte… spelas i Roskilde till och med 28 september.

Vibeke Wern