Memory Wax håller rytmiskt 20-årsfirande

En grupp musiker som alla spelar trummor på det mest dynamiska sätt samlas utanför Dansstationen Palladium i Malmö och låter sin
kraftfulla, utmanande, musikaliskt storslagna trummande musik höras över hela centrala Malmö under en bra stund. De flesta är kvinnor och hela orkestern från batteria Malmö, kallat BAM, tågar sedan in och ställer sig på scen och trummar vidare till publikens jubel en längre stund än man vågat hoppas på. Deras musikaliska energi sprider sig vidare ut till publiken.
Det är en utmärkt start på premiären av Playgrund, av Malmöbaserade Memory Wax som inte bara har lånat in pecussionister, men även dansare från den kubanska danskompaniet Danza Teatro Retazos. Tillsammans har de nu gjort fyra produktioner under det samarbete som startade för 12 år sedan. Memory Wax har under sina 20 i Malmö hunnit med att göra hela 30 olika verk som framför allt riktar sig till den unga publiken.
Föreställningen börjar lågmält med ljud av vattendroppar (i stark kontrast till trummorna) där en manlig dansare sätter sig ner på scenen och ritar cirklar runtomkring sig. En kvinnlig dansare kommer in och börjar röra sig i förhållande till det som ritas på golvet. Snart är det sex dansare på scenen, alla barfota i enkla kläder. De rör sig dynamiskt tillsammans i olika formationer samtidigt som de bär vardagsföremål i händerna.
Bland annat en tom tavelram som alla dansarna med olika kan hoppa igenom eller låta den inrama det egna ansiktet. Det blir som några sekunders Mona Lisa effekt och till en lek med inramningens betydelse. Precis samma tomma ram ram av trä har jag sett i en tidigare föreställning av Memory Wax (för några år sedan) Inside Out med flera ramar som används lekfullt. .
I Playground utforskar man gruppens dynamik och individens roll i mötet med de andra, i ständig variation, med fokus på lekens viktiga roll, där det hela pendlar mellan lek och allvar.
Här med närhet och distans, tuffa och mjuka avskalade rörelsemönster, som kan indikera ensamhet, gemenskap, längtan bort – och tillbaka. I slutet med ett stort vitt tyg som ett jättelikt moln som flyger vibrerande över marken/scenen i föreställningen som skapar magisk
energi på scen som svävar ut över publiken. Strax håller alla dansare olika kläder framför sig, leker med dessa manliga och kvinnliga plagg på olika sätt som får publiken att skratta och månne fundera över kläder, makt och identitet.
Mot slutet, pågår ett minimalistiskt drama då en kvinnlig dansare går omkring med ett ägg i handen, vid scenkanten nära publiken, lägger det ifrån sig, tar upp det igen, går vidare.
Därefter tar en manlig dansare upp detta ägg, rör sig runt med detta med liknande fysisk ambivalens som den kvinnliga dansaren.
Hur detta minimalistiska drama om ett ägg/ ett eventuellt kommande liv, slutar,
får publiken tolka.
En intensiv närvaro i tid och rum skapas i Playground, ett poesins samlande nu – och fängslande ögonblick när dansarna liksom tar tiden i sin hand –
och ger den till oss i publiken.

Ingela Brovik