Koreografisk alkemi och konstnärlig korsbefruktning mellan Balanchine och Den Kongelige Ballet

Koreografisk alkemi och konstnärlig korsbefruktning. Balanchine och Den Kongelige Ballet släpper lös en smittande dansglädje sinsemellan

Vår tids korsbefruktning mellan Balanchine och Bournonville upplevs tydligast i Serenad och Symfoni i C, men kvällens mest fascinerande återseende blir de fyra temperamenten.

Bournonville? Vem är det? Jag har aldrig hört talas om honom. Något i den riktningen svarade den rysk-amerikanske koreografen George Balanchine (1904-1983) en journalist vid Berlingske Tidende, när koreografen kom till Köpenhamn på hösten 1930 för att sätta upp sex baletter på Det Kongelige Teater. Det var antagligen menat som en slags rebellisk provokation. Balanchine var en modernismens mästare, 26 år gammal och mycket självmedvetet inriktad på sin vision om modern och neoklassisk balett.
Hur skulle inte utveckligen kunnat bli om Balanchine hade slagit sig ner i Danmark? Det är ett spännande tankeexperiment, för även om han den gången bara arbetade under ett halvt års tid i Köpenhamn, så skapades en nära förbindelse mellan Balanchine och dansk balett: Danmark är förmodligen det land där Balanchines amerikanska kompani New York City Ballet har gästspelat oftast. För första gången 1956, då han samtidigt satte upp tre nya baletter på Det Kongelige Teater. Senast för bara tre veckor sedan, när ensemblen dansade på Tivoli Koncertsal.
”Han underhåller med steg” sa Balanchine senare om Bournonville, som han kom att respektera som koreograf. Element av Bournonvilles säregna musikalitet och kompositoriska stil hittade in i Balanchines baletter, och New York City Ballet dansar utdrag ur Bournonvilles baletter i Bournonville Divertissements och en uppsättning av Sylfiden av Peter Martins.
I gengäld har Den Kongelige Ballet haft Serenade och Symfoni i C på repertoaren sedan 1950-talet, och båda dessa baletter är nu tillbaka som en del av den nya säsongens rikhaltiga inledande program, Giant Steps, som även bjuder på en återsyn av De fire temperamenter (De fyra temperamenten), som är ett avantgardistiskt experiment med dekonstruktion av konventionelle steg och skönhetsideal.
Vår tids korsbefruktning mellan Balanchine och Bournonville upplever man tydligast i de två förstnämnda verken. Den Kongelige Ballets läsning av neo-romantiska Serenade dansas – och spelas – märkbart långsammare än New York City Ballet gjorde i Tivoli Koncertsal i augusti. I det av besvärjelser mättade universum av öden och skönheter, där Balanchine dyrker kvinnan som idealgestalt, hennes mysterium och ouppnåelighet kan där anas, särskilt i den sista satsen, i figurer och poser så till den grad att man nästan tappar andan. Till skillnad från New York City Ballets flygande, fria tolkning, så genomströmmas Serenade på Det Kongelige Teater inte bara av eftertänksamhet och allvar, men också av värme, och till och med glädje, som är så karakteristiskt för August Bournonville ethos, och det är bekräftande att få uppleva hur de två mästarna berikar varandra.
Allra mest igenkännligt som sig självt är Den Kongelige Ballet kanske i Balanchines praktfulla virtuosa balett Sympfoni i C:s medryckande, energiska och glädjestrålande ’Allegro Vivace’. Den sats som innehåller många hopp är uppbyggd kring huvudsatsens synkrona stegserier, där ballerinan och solodansaren svävar in och ut ur kulisserna, och till slut intar hon en triumferende ”arabesque” flankerad av sex damer ur balettkåren och fyra halvsolister.

Baletten är Balanchines stilistiska, nästan arkitektoniska hyllning till det franska neobarocka operahuset, Opéra Garnier, där den hade premiär 1947. Det arbetas med en överväldigande rikedom av steg som byggmaterial i över fyra satser fram mot finalen, där kåren kommer upp på scenen med rad efter rad av repeterande koreografiska hörnstenar, för alla de 48 dansarna som slutligen samlas till en överdådig tavla.
Balanchine är däremot mest sig själv i De fire temperamenter, som han skapade året dessförinnan under 1946, och uppsättningen är – med sin atletiska fysikalitet och knivskarpa estetik av kontraster och avantgardistisk modernism – aftonens mest fascinerande verk.
Baletten hade vid urpremiären – där han fortsat skulle förmedla sin vision om abstrakt dans – undertiteln ”En balett utan handling”. ”Jag försökte porträttera Hindemiths strama partitur fysiskt i min koreografi, som om mina danser var negativet till hans positiva film,” förklarade han.

I ouverturen presenterar tre par nyktert balettens koreografiska motiv till Hindemiths tre musikaliska teman: En man erbjuder mekaniskt en kvinna sin ena hand, därefter den andra, i korsande steg, som sedan spegelvänds i profil och ryckvisa statiska poser, som inleds med en vridning i ”arabesque penchée” och utvecklas vidare i variationer av expansiva, glidande linjer och höga lyft.

Temats tätt förekommande vridningar, markerade med flexade fötter och ett tydligt tungt drag av en stel figur uppträder också i varierade former i ett annat tema som inleds med blixtsnabba lopp med små sparkar och små pärlande steg över scenen. Det tredje temat binder ihop element av de föregående i mer flyende lyriska stråk, som verkar prova inbalansen och tyngdpunkten i de två dansarnas partnerarbete.

I en både humoristisk och överraskende dissekering och undersökning av detta kontrastrika och komplexa rörelsematerial beskrivs personlighetstyperna melankolisk, sangvinisk, flegmatisk och kolerisk i balettens följande fyra delar.

Även om Balanchine – helt klart insisterade på att – ”att verken musiken eller själva baletten är en specifik eller bokstavlig tolkning av idén”, inrymmer både titeln och hans konstnärliga alkemi och associationer till den medeltida läran om de fyra elementen och deras sammanhang med makrokosmos och mikrokosmos, temperamenten och de fyra kardinalvätskorna som det är svårt att helt ignorera.

Recensenten Arlene Croce har oförglömligt kallat ballerinan i Kolerisk som en vred gudinna, och koreografen Jerome Robbins har om ögonblicket, då fyra par bakom ensemblens linjer flyger likt raketer avfyrade sinsemellan över scenen till musikens sista takter sagt att ”Jag upplever det alltid som om jag bevittnar en ödesdigert avresa – likt interplanetära resenärer, som tar avsked från den här världen.”

.

Alexander Meintertz