Dansehallerne i Köpenhamn invigs med historiska vingslag

Den 31 augusti blev till en enorm festivalinvigning, då Dansehallerne bjöd in till sin nya flotta hemvist på Kedelhuset (Ångpannehuset) i Carlsberg Byen i Köpenhamn. En efterlängtad dag för det nationella center för dans och koreografi som inte har haft en fast plats att vara på sedan Dansehallerne år 2017 var tvungna att lämna de tillfälliga lokaler de tidigare hade på Carlsbergs före detta mineralvattefabrik, Tap E.
Processen bakom ombyggnaden av det gamla byggnadsminnesförklarade, kedelhuset, som ligger alldeles invid Tap E, och även att få det inrett med scener, studior, publikutrymmen och kontor har varit lång och besvärlig. Desto mer glädjande var det därför att få fira Dansehallernes nyinvigning i lördags när direktören och den konstnärlige ledaren Danjel Andersson som den siste av en lång rad talare vid invigningen klippte av det gula bandet i Hallen, som är Dansehallernes största scen har närapå 200 sittplatser.
Den första som intog dansgolvet var den 64-åriga belgiska koreografen och dansaren Anne Teresa De Keersmaeker, alltmedan publiken dels satt på stolsraderna dels stod längs dansgolvets sidor. I närkontakt med publiken gav hon sitt solo Pioverà (”Det kommer att regna” på italienska), som hon koreograferade 2023 till Steve Reichs ikoniske minimalistiske och repetitiva banspelarmusik It’s gonna rain från 1965. Ett stycke musik som använder sig av så kallad fas-teknik, som även tillämpas i Anne Teresa De Keersmaekers tidigare koreografier som Rosas danst Rosas, och som hon nu återigen använder sig av i Pioverà.
Musikaliskt kan fasteknik bestå av två instrument, som spelar exakt detsamma, men i lite olika tempi, så att de från att ursprungligen ha startat unisont blir alltmer fasförskjutna ifrån varandra, innan de till slut kanske uppnår i samma unisona fas igen. Det kan användas av två dansare i förhållande till varandra, eller som i Pioverà där en ensam dansare är det i förhållande till musiken.
Skiftande tempi, små rytmiska ryck i kroppen, cirkelrörelser och svingande armar är karakteristiska rörelser för koreografin i Pioverà. Men det finns också humor i det platsspecifika solot, när musiken plötsligt växlar om till Madonnas Hung up med texten ”Times go by so slowly”, och Anne Teresa de Keersmaeker inkorporerar attityder ur Madonnas musikvideo.
Under invigningsprogrammet när mer än 1700 människor kom till Dansehallerne, bjöds inte bara på dans i Hallen, men också i Blackboxen och i de fem olika studios som även finns. Man kunde bland annat få se Dansk Danseteater, MYKA & Raya Roa Alonso, Malik Nashad Shape/Marikiscrycrycry, Marie Kaae, Kalliope Siganou & Karin Bergman & Amalie Bergstein. Och på Kedelhusets fasad pågick vertikal dans med Sparrow Dance.
När sen Dansehallerne under tisdagen den 3 september inledde festival-biennalen Openings, var det återigen med bland annat Anne Teresa de Keersmaekers koreografi. I Hallen fick man då uppleva ett av Anne Teresa de Keersmaekers allra tidigaste verk, Fase, Four Movements to the Music of Steve Reich från 1982. Ett verk med historiska vingslag, som Anne Teresa de Keersmaeker alltid själv brukade medverka i ända fram till 2018. Nu har hon lämnat över Fase till de två framstående egna dansarna från Rosas, nämligen Laura Bachman och Yuika Hashimoto.
I första satsen till Steve Reichs Piano Phase (1967) ser vi hur de två dansarna i ljusa klänningar och vita skor dansar parallellt med den vita bakväggen. Ens med musikens fasförskjutningar glider dansarne långsamt ut ur synkroniteten i sina enormt exakta rörelser. Subtilt kastar var och en av de två dansarna sina skuggor mot fondväggen och förstärker idén om synkronitet, när de två skuggorna når ikapp varandra. Det råder hela tiden ett imponerande kraftspel och en exakt puls i rörelsespelet.
I andra satsen till Steve Reichs röst-collage Come Out (1966) sitter de två dansarna nu iförda stövlar, byxor och skjortor på taburetter under två små lampor. Återigen använder sig koreografin av fasförskjutningar i den fascinerande, precisa, gestiska dansen, där dansarna även vrider kroppen runt på taburetterne, så att några av dem sitter med ryggen mot publiken.
I tredje satsen till Steve Reichs Violin Phase (1967) gör Yuika Hashimoto ett solo på scenen i iförd en ljus klänning igen, precis som i första satsen. Den här gången koncentreras koreografin kring på geometriska cirkelrörelser, både i själva kroppens cirklande med bland annat armarna och när det gäller dansarens rörelse i cirkel runtomkring i rummet. Långsamt blir kroppens rörelser mer komplexa med ben- och knälyft och små lätta hopp i den lekande dansen. Samtidigt kastar Yuika Hashimoto små humoristiska blickar ut mot publiken.
Den avslutande duon är koreograferad till Steve Reichs härliga Clapping Music (1972), och nu får vi återigen se dansarna röra sig i den så signifikanta fas-tekniken. Som om det vore en blandning av kostymeringen i de tidigare satserna är nu de båda dansarna iförda skjorta, byxor och vita skor. I den fjädrande dansen avtecknas i ljuset mot fonden hur de helt och hållet kommer upp på tå i de vita skorna, innan de till slut avslutar det hela på prosceniet i fjärde satsens fina och korta koreografi.
Fase, Four Movements to the Music of Steve Reich är ett makalöst stramt format och sublimt dansat verk, som aldrig tidigare har visats i Danmark.
Den nya biennalen Openings bjuder även på verk av Lara Vejrup Ostan, Thjerza Balaj, Erna och Hella Ómarsdottir, Chiara Bersani, Efva Lilja och Mette Ingvartsen. (Se Mette Ingvartsens Rush beskrivet i reportaget från Montpellier Danse i Danstidningen 4/2024).

Vibeke Wern