Company – om livets alla möjliga möjligheter

Musikalerna är som operakonsten: allvarsam. Bort från operetternas tramsiga champagnebubblor styrde musikteatern sin farkost i en tid av paradigmskiften: Hair kom 1965 och handlade om antikrigs-rörelsen i USA; Company, som nu sätts upp på Stockholms Stadsteater hade sin urpremiär 1970, sen kom A Chorus Line, Chicago, Fame – en rad musikaler med seriöst innehåll och musik som inte bara var trallvänlig. Gemensam nämnare är att ensemblen har huvudrollen, i en tid av paradigmskiften och facklig medvetenhet inom en yrkesskicklig kår av musikalartister. De olika rollerna i det sena 1900-talets musikaler är bara snabba skisser av individer som ingår i ett kollektiv.
Company skiljer sig lite genom att faktisk ha en huvudroll, en central figur i alltings mitt. I originalversionen en roll för en man, men i en omarbetning från 2018 gjordes han om till en kvinna, Bobbie. Hon lever i New York i en stor krets av vänner som alla bildat mer eller mindre lyckliga par, men på sin 35-årsdag som inleder musikalen, inser hon att hon är redo att bli del av ett par. Att det är det hon vill. Men hur? Rollen i musikalen är att vara nav och lackmuspapper, att inte driva någon handling framåt utan vara jämförelsematerial med alla par runt omkring henne och fortsätta att tveka inför livsvalet som börjar utkristallisera sig. Hon räknar ihop tre tänkbara män – men ingen av dem är perfekt!
Stockholms Stadsteater kan det här. Uppsättningen är driven, den inte så lättsjungna musiken är i goda händer hos kapellmästaren Johan Siberg, regi, koreografi och scenografi rullar på tekniskt välsmort. Uppsättningen ser ut ungefär som den engelska omarbetningens från 2018; en rödklädd Bobbie mot en rörlig fond av alla dessa vänner och bekanta, där Stadsteatern har rejäla resurser ”in-house” och goda inspel som Helen Sjöholm, Rennie Mirro, Sara Jangfeldt, Robert Fux och Lisette T Pagler.
Men vad ska Frida Modén-Treichl göra med sin huvudroll som egentligen är styckets origo, kring vilket allt händer. Finns det något djup i rollen att gräva i, finns det musik att tolka till ett uttryck för den alienation hon känner? Isolerad är hon inte, men hon saknar gemenskap, sällskap – company. En musikalartist måste vara sångare, dansare och skådespelare, dessutom med personlig utstrålning, helst karisma. Modén-Treichl har svårt att fylla sin rödklädda roll meningsfullt.
Två och en halv timme är långt för ett slags schematiskt musikberättande. Några av de generöst castade rollerna lyckas få till en skissad personlighet. Även om ingen kan mäta sig med Robert Fux som hysteriskt nervös inför sitt (samkönade) bröllop – han äger scenen under några lyckliga minuter som förgyller första delen av musikalen. Förbluffande att han lyckas överraska mitt i strömmen av scener, som om han slår upp ett eget hål av humor, publikkontakt, personlighet.
Efter paus tar uppsättningen ny fart med ett festligt ensemblenummer där kräftkalas (inte särskilt New York-typiskt), julfest och andra årets kalas tickar på. Men strax är Company tillbaka i sitt schema av glasväggar som rullas ut och in, samt höj- och sänkbara sektioner av scenen som lyfter fram miniporträtt och avslutar dem raskt. Slutet är pedagogiskt nog ovisst: kanske det blir ett liv med den i och för sig lite dumme flygkaptenen, kanske inte. Perfekta par finns inte.
Att den manliga huvudrollen omarbetats till en kvinna medför en uppdatering som känns rimlig. Men den principfasta par-ideologin har förvisso varit i amerikansk säck innan den packades i svensk påse. Uppsättningen lyckas inte komma under ytan, där en verkligt allvarsam problematik finns om ensamhet, självvald eller oavsiktlig.
En stor och proffsig musikal säkrar Stadsteaterns ekonomi. Men då ska det vara utsålt, förstås. Kan Company verkligen fixa det? Vill vi att landets största teater ska lägga så mycket krut på en sällan spelad och inte så intressant musikal. Den som vill höra Helen Sjöholm sjunga får vänta tills slutet närmar sig i en ganska långrandig uppvisning av husets förmågor.

Company finns för närvarande på Kulturhuset Stadsteaterns spelplan till och med 17 november.

Margareta Sörenson