Vad är egentligen skönhet?

Baletten talar inte längre bara om sig själv. Det blev tydligt under New York City ballets gästspel på Tivoli Koncertsal i Köpenhamn. Samtalet har blivit ett annat, där den omfattande och komplicerade frågan om vad egentligen skönhet är, har blivit helt central.
New York City Ballet inleder som alltid sina gästspel i Tivoli med George Balanchines speciella signum, hans neoromantiska balett Serenade (1933). Den ger en upplevelse med djup resonans från det allra första stråkdraget i Peter Tjajkovskijs smäktande svit, där violiner, cello och bas stämmer an i både ljusa och mörka rikhaltiga stämmor när ridån går upp för en av balettkonstens mest kända scenerier: 17 kvinnor iförda långa tyllklänningar formar tillsammans ett obevekligt nattligt skugglandskap.
En hand sträcks mjukt ut för att både uppmärksamma och avskärma månljuset. I en långsam nästan rituell serie av poser för kvinnorna ner sina armar och vidrör först sina tinningar som i en medvetandegörande gest och korsar sen armarna över bröstet och för dem sedan mot den vänstra skuldran. Sen rundas båda armarna framför dem så att fingrarna knappt rör varandra. Fötterna förs ut i den klassiska balettens grundläggande första position. Kvinnorna är inte bara kvinnor, de är balettdansare.
Bilden är en utsaga, så nästan kan ses som en trosbekännelse: ”Baletten talar för sig själv – om sig själv.” ansåg Balanchine, som i sina verk kastade bort den europeiska kulturtraditionens handlingsbaletter, scenografi och tutu-er i sina baletter som inte sällan dansades i svartvita träningskläder.
Med 100 procents fokus på dansarens fysiska prestationer, på koreografisk form och grafisk struktur, där mötet mellan dans och musik skapade nya dimensioner av betydelser och sätt att se.
Balanchin sa också att ”verkligheten finns inte bara här” och det djupaste motivet i hans konstskapande var strävan efter en existentiell sanning, där skönheten öppnade ögonen och känslan för något närapå gudomligt. ”Goda amerikanska dansare gan ge uttryck för en ren känsla som närapå är ängla-artad.” sa han om de konstnärer han såg som sina budbärare och som han själv förgudligade.
Med änglar menade Balanchine inte några väna luftandar, men mystiska väsen med övermänsklig andlig styrka och det är ett synsätt som har påverkat New York City Ballet i 76 år sedan kompaniet grundades och 41 år efter Balanchines död.
Kompaniets nuvarande chef, Jonathan Stafford, talar inte om änglar, men om atleter, och baletten talar inte bara längre om sig själv. Det är en fundamentalt förändrad institution som vi får möta 2024 MeToo, Black Lives Matter och identitetsvågen har radikalt förändrat kompaniets kropp, kön och ideal. Estetiken är ny och samtalet har blivit ett annat, där den omfattande och komplicerade frågan om vad skönhet är har blivit central. Längtan efter och förhoppningarna om att något som är större än oss själva har ersatt den som bara handlade om att vara sig själv.
Och den här generationen av amerikanska dansare är också charmerande och tekniskt sett fantastiska. En generation av ”Millenials” som består av många olika typer, inte bara till hudfärg, men där det både finns smala och lite mindre smala dansare på scenen och där proportioner enligt den västliga kulturens klassiska ideal har betydligt mindre betydelse än prestation, teknik och talang för att röra sig i tid och rum.
Fokus är att dansa med virtuos frihetskänsla som gör det möjligt för dansarna att föra sig utanför musikens meter, dansa igenom dess struktur och skapa fraseringar som når ända ut i maggropen på publiken och att kunna leka med dialogen och spelet mellan dans, rytm, rum och musik.
Här råder också Balanchines ande, och New York City Ballet värnar fortsatt on sin Balanchine repertoar, men dansar den paradoxalt nog också mer ensartat och precist – på sätt och vis med mindre frihet än någonsin i sin version av av Serenad och det neoklassiska mästerverket Stravinsky Violin Concerto (1972).
Ensemblens koreografiska bakgrunds-arkitektur framstår särskilt klar för solodansarna Sara Mearns, Emilie Gerrity och Indiana Woodwards närapå melodramatiska tolkningar av de kvinnliga huvudrollerna i Serenad. Taylor Stanley och Unity Phelan är framstående och originella i sitt sätt att ge form åt Balanchines kantiga ekstrem-pas de deux i Stravinsky Violin Concerto (1972), där ensemblen i sista saten släpper loss dansglädjen i Balanchines smittande geniala lek med steg och formationer från ryska folkdansare.
Bäst fungerer New York City Ballets Resident Choreographer Justin Pecks Pulcinella Variations (2017). En sinnrik hyllning och dekonstruktion av klassiska steg och variationer som både väcker skratt och jubel over Pecks vilda trix och clownerier som blir energist dansade av Tiler Peck, Emma Von Enck och Kj Takahashi.
Det hade varit intressant att se fler og mer pregnanta exempel på de samtidsverk, som nu präglar New York City Ballet, men nästa dan kommer jag också att se fram emot att få återse Balanchines Rubies (1967), Allegro Brillante (1956) och inte minst den britiske koreografen Christopher Wheeldons korta, men själsligt intensiva pas de deux, This Bitter Earth (2012).
Denna duett till en nykomposition av Dinah Washingtons vemodiga ballad om jordelivets kval är nog gästspelets finaste exempel på, hur balett också kan uttrycka gripande och samtida poetisk känsla.

, København. Spiller frem til og med 18. august.

Alexander Meinertz