Fint återseende med New Yorks stjärnkompani

Tivoli satser stort på balett under den här säsongen med gästspel av inledningsvis Hamburg Balletten i maj och nu New York City Ballet i august. Även om anledningen är att Pantomimeteatret firar 150 års jubileum i år, sker de stora gästspelen naturligtvis i Tivolis Koncertsal. För New York City Ballet, som nu gästar Tivoli för 11:e gången sedan 1978, är gästspelet avslutningen på kompaniets 75-års jubileumssäsong.
Traditionen trogen inleds gästspelet med New York City Ballets stämningsmättade så välkända, Serenade (1934), som var det första verket Balanchines koreograferade i Amerika. Det förtrollande vackra och poetiska verket med fler än 20 ballerinor i långa lätta ljusblå tyllkjolar för oss virvlande in i månskensnatten till tonerna av Tjajkovskijs romantiske stråkar.
Här framför de tre ledande kvinnliga solodansarna Sara Mearns, Emilie Gerrity och Indiana Woodward sina många fina fraseringar till musiken. Även om verket på några ställen blir lite ihoptryckt på Tivolis scen, förlorar det inte sin magi.
Serenade är och förblir ett odödligt neoklassiskt mästerverk, vilket vi också såg mycket väl dansat av Den Kongelige Ballet under vårens version av Giant Steps.
Tidigare har New York City Ballet brukat inleda sina gästspel uteslutande med verk av kompaniets grundare Balanchine. Men kompaniet har påbörjat ha en ny inriktning efter att Jonathan Stafford och Wendy Whelan tog över ledarskapet 2019.
Därför är kvällens andra verk på A-programmet koreograferat av kompaniets nuvarande huskoreograf och konstnärliga rådgivare Justin Peck. Hans härliga neoklassiska Pulcinella Variations från 2017 till nio dansare iförda japanska Tsumori Chisatos enormt raffinerade, fantasifulla och färggranna commedia dell’arte-inspirerade kostymer passar perfekt till Pantomimeteatrets födelsedagsfirande.
Uppfinningsrikedomen är stor i Justin Pecks steg till Stravinskijs fantastiska neoklassiska Pulcinella Suite där det också utformats fina övergångar i stegen mellan satserna, som omväxlande består av solon, duon och ensembledanser.
Det är mycket humor när bland annat fyra män tittar ut med huvudknopparna ur kulisserna, medan den suveräna Sara Adams dansar ett solo i en klänning som liknar en leksaks-snurra. Det är lustiga hopp när Emma von Enck dansar sitt solo i en härlig gul och vit prästkrage-kostym och den blixtsnabbe KJ Takahashi briljerar med sina lätta hopp. Tiler Peck och Chun Wai Chen är ett härligt musikaliskt par i gavotten med variationer, tills alla de nio dansarna samlas fint till Stravinskijs uppfinningsrikt instrumenterade menuett och final.
Balanchines odödliga mästerverk Stravinsky Violin Concerto (1972), som avslutade programmet, blev aftonens höjdpunkt. Den geniala stramt formade koreografin till Stravinskijs likaså geniala musik hör till Balanchines så kallade svartvita baletter. Abstrakta, modernistiska och neoklassiska baletter dansade i mycket enkla svartvita kostymer.
Inte minst andra satsens enormt väldansade och överrörliga duo med Unity Phelan och Taylor Stanley fascinerar i likhet med den tredje satsens raffinerade pardans mellan Emilie Gerrity och Peter Walker. Här dansades det så till den grad sublimt och musikaliskt till Stravinsky Violin Concerto, så att det förde tankarna till Balnchines välkända ord ”se musiken och hör dansen,”.
Den amerikanska violinisten Kurt Nikkanen var en strålande solist tillsammans med Tivoli Copenhagen Phil när de under ledning av dirigenten Andrews Sil hela aftonen igenom suveränt ackompanjerade dansen
På det hela taget blev det inledande programmet ett fint och glädjande återseende av New York City Ballet, där dansarna i dag har en helt annan kroppslig diversitet, än när kompaniet för första gången gästspelade på Tivoli.(Den gången var särskilt de kvinnliga dansarna mycket likartade, de var alla smala och långlemmade.) Det har även tillkommit många nya dansare sedan det senaste gästspelet år 2018, när Peter Martins bara ett halvår tidigare hade dragit sig tillbaka som konstnärlig ledare. Det ska bli intressant att se i vilken riktning de nya konstnärliga ledarna på sikt vill leda kompaniet. Förhoppningsvis får vi möjligheter att förlja utvecklingen under kommande gästspel på Tivoli.
Under det här gästspelets B-program kunde man se verk av Balanchine, Jerome Robbins och Christopher Wheeldon.

Vebeke Wern