Kvinnorna tar över Kammerballetten

Kammerballetten på Takkelloftet i Operaen i København har sedan starten 2018 varit en intressant sommarunderhållning av hög konstnärlig halt med fokus på att skapa nya koreografier till levande kammarmusik. Under rubriken The Female Gaze presenterar Kammerballetten i år verk av enbart kvinnliga koreografer.
Musikaliskt inleds programmet väldigt fint när den virtuosa pianotrion Trio Vitruvi, som har grundat Kammerballetten, inleder med en fin och följsam tolkning av largot ur Beethovens så kallade Spöksonat (Opus 70 nr 1). Den blir en perfekt upptakt till israeliska Ella Rothschilds mystiske familjedrama The Guests, där Ella Rothschild bygger vidare på idéer från sina två föregående verk för Kammerballetten, Unpair (2022) och Milk Teeth (2023).
I The Guests till musik av Schubert möter vi en man, och en äldre dominerande kvinna samt en undertryckt yngre kvinna, som alla tre likt spöken från forntiden återvänder till en plats för tidigare händelser och återupplever känslor och den maktkamp de tidigare har utkämpat. Fotografier som hänger på väggarna antyder deras relationer, som inte framstår så särskilt klara i dansen.
Den karismatiska 69-åriga Nazareth Panadero, som under en lång rad år var verksam hos Pina Bauschs Tanztheater Wuppertal, där hon fortfarande gästdansar, skildrar skarpskuret den dominanta kvinnans karaktär. Inför henne är Dough Letheren en osäker och underdånig man som vid ett tillfälle i bokstavlig bemärkelse blir avklädd inpå bara skinnet.
Precis som i Unpair spelar en golvmatta en viktig roll i The Guests. Under den ligger Ella Rothschild inledningsvis dold, som om hon vore något, – kanske mannens dotter – som har blivit sopat under mattan
När Dough Letheren hivar fram den osynliga kvinnan, dansar hon med fantastiskt fina rörelsekvaliteter likt en slapp och viljelös docka.
Hon rullas in igen i mattan och göms undan medan Panadero och Letheren försöker sig på att strikt hålla sig till regelverket i deras formalistiska dans inspirerad av hovdanser. De tre dansarna i det stämningsfulla men inte så lättolkade dramat är verkligen härliga att se.

Efter pausen visas tre korta koreografier. Samantha Lynch, som är solodansare i Den Norske Nationalballet och ledare av kompaniets koreografi-workshop Raw, inleder med duon Rascal.
Inspirerad av relationer mellan far och dotter så som hon själv har upplevt dem och hur hon numera har det med sin man och dotter, har hon till Arvo Pärts meditativa Spiegel im Spiegel skapat en härligt lekande och mjuk duo i och runt en länstol.
Sebastian Pico Haynes och Stephanie Chen Gundorph från Den Kongelige Ballet är fantastiska i rollerna som beskyddande, deltagande inlevelsefulla fadern, respektive dottern som upptöcker världen i deras varma och kärleksfulla och ytterst väldansade duo.
Esther Lee Wilkinson, som bland annat har varit dansare i Den Kgl. Ballet och konstnärlig ledare av Corpus, har skapat en fantasifull, humoristisk och lite galen dansperformance för Liam Readhead från Den Kogelige Ballet. I could’ve been green… är titlen på det expressiva solot, där Liam Redhead ställer både bra och lustiga frågor om såväl naturen som ondska och vänlighet.
Efter att ha gjort entré som snöman från kylan acklimatiserar han sig till förhållandena på scenen i gröna shorts och svart blus och dansar till musik av bland annat Jan Johansson och Philip Glass. I I could’ve been green… är det först och främst en stor glädje att få se en helt ny performativ sida av den skicklige kongelige solisten som både talar, hoppar, gör höga benlyft och klassiska balettattityder.
Kanadensiska Emma Portner har gjort duon Elephant i samarbete med de två dansarna Toon Lobach och Justin De Jager som kommer från Nederländerna. Koreografen är själv med på scenen som dansare tillsammans med Toon Lobach i den mycket konsekventa duon, som handlar om Portners nyligen diagnosticerade mycket smärtsamma nervsjukdom trigeminusneuralgi.
Som yin och yang sitter Portner og Lobach inledningsvis tätt ihopflätade på golvet med nakna överkroppar. Deras armar formas till ringar, de kedjas ihop, medan de vrider benen runt om varandra. Kanske en bild av det täta förhållandet mellan kropp, sjukdom och smärta.
Musikcollagen av kompositörer som Peteris Vasks och Dag Rosenqvist växlar mellem lugnt och vilt, i likhet med hur sjukdomens smärtor växlar. När de båda dansarna reser sig upp ser vi hur deras armar och kroppar skakar till om de vore drabbade av elektriska stötar, innan de fortsätter i fria vilda rörelsemönster. Till slut återgår de till utgångspositionen och omges då av strålar av ljus. Kanske som en bild av att Portner måste lära sig att acceptera och leva med sin sjukdomens strålande smärtor som tydligen upplevs som elektriska stötar.
Det kvinnliga program som Kammerbaletten presenterar är mycket fint och varierat, men jag skulle också gärna ha lyssnat till ett rent instrumentellt inslag mer framfört av Trio Vitruvius tre medlemmar pianisten Alexander McKenzie, violinisten Niklas Walentin och cellisten Jacob la Cour.

The Female Gaze spelas på Takkelloftet, Operaen, Köpenhamn till och med 17 augusti.

Vibeke Wern