Sommardans med gengångare, förnyelse och norsk prägel

Konceptet för Verdensballetten 2024 är likaså som när den startade vid Den Tilsandede Kirke i Skagen i 2008, att presentera ett blandat program under bar himmel med balett, musik och opera på en hög konstnärlig nivå för den breda publiken. Varje sommar besöker Verdensballetten cirka åtta olika vackra spelplatser runtom i Danmark som en fin inramning för programmet.
En nyhet för i år var att Verdensballetten gav årets premiär i Det Kongelige Danske Haveselskabs trädgård i Frederiksberg i Köpenhamn. På scenen framför Brøndsalens vackra fasad i guldockra var traditionsenligt Jens-Christian Wandt som både är operasångare och konstnärlig ledare, mycket inlevelsefull konferencier, som bjöd publiken en underhållande guidning genom det fina och varierade programmet. Det visade sig dessutom ha en norsk prägel.
Den danska solodansaren Astrid Elbo från Den Kongelige Ballet inledde tillsammans med norska Lukas Brændsrød, som precis har utnämnts till första solist vid The Royal Ballet i London, med en charmerande, elegant tolkning full av sötma av just Sockerfens och prinsens adagio ur grand pas de deux-et från Petipas Nötknäpparen. Det var rent sommargodis, trots balettens övriga associationer till julen.
Den härliga norske sopranen Lina Johnson tolkade därefter mycket känslosamt och med vacker koloratur arian Caro nome ur Verdis Rigoletto. Senere i programmet sjöng den norska sångfågeln återigen bland annat Griegs Våren och arian Sempre Libera ur Verdis La Traviata. Påhittigt sjöng Jens-Christian Wandt i den sistnämnda Alfredos parti utifrån trädgården dold av träden.
På instrumentalsiden var Norge likaså väl representerat med den fantastiske engelsk-norske violinisten Charlie Siem, som från 2010-16 var återkommande engagerad i Verdensballetten. Mycket glädjande var denne virtuose och alltid så elegant klädde violinist nu tillbaka med sin vackert klingande Guarneri-violin. Charlie Siem bjöd bland annat på Griegs intressanta 2:a satsen ur Sonat nr 2 och Fritz Kreislers populära Preludium och Allegro, som blev levererat med bett i strängarna. Under hela kvällen var det Charlie Siems egen pianist Caroline Jaya-Ratman som ackompanjerade.
Koreografiskt sett var programmet mycket omfattande. Den kanadensiska koreografen Eric Gauthier från Gauthier Dance i Stuttgart utmärkte sig härom året på Verdensballetten med det rörande och sorgesamma krigs-pas de deuxet Les Adieux skapat för respektive ukrainska och tyska stjärndansarna, Iana Salenko och Marian Walter. De två dansarna, som bägge har fått den fina officiella titeln Berliner Kammertänzer(in), var nu tillbaka i Eric Gauthiers humoristiska pas de deux Ballet 102 från 2016, där koreografen humoristiskt leker med det klassiska pas de deux’ets olika klichéer och positioner.
Det ukrainsk-tyska stjärnorna, som även lever ihop, hade i år även var för sig tagit sig an koreorafikonsten i samarbete med Verdensballettens konstnärlige ledare, solodansaren Steven McRae från The Royal Ballet. Marian Walter, som under hela två år kämpade med hårda efterverkningar av corona, hade skapat det mycket personliga solot Hallelujah till Leonard Cohens kända sång, sjungen på scenen av Holmens Herrekvartet. Här kom dock sången nästan att dominera över den expressiva koreografin, som Marian Walter själv beskriver som ”ett terapeutiskt kärleksbrev till familjen”. Iana Salenko och Steven McRae hade till en starkt förkortad version av Ravels Bolero skapat en mere stramt formad spansk dans inspirerat ballet-pas de deux med raffinerade balanser, höga lyft och massor av piruetter.
Det rådde en fin argentinsk tangostämning i Steven McRaes koreografi ”Libertango” till Astor Piazollas musik med samma titel, som spelades med glödande engagemang av Charlie Siem och Caroline Jaya-Ratnam. Koreografin dansades av två män, Xander Parish och Lukas Brændsrød, som i sina svarta trikåer och mjuka balettskor gav prov på med macho-attityder. Ett kort och fint verk.
Som så många gånger tidigare på Verdensballettens föreställningar visade Steven McRae också i år, att han inte bara är en skicklig balettdansare, men även en fantastisk steppdansare. Iförd rödrutig kilt, vit undertröja och vita knästrumpor släppte han med nonchalant lätthet lös sina steppskodda fötter i den egna koreografin Fortitude, som är en hyllning till den i Australien födde McRaes skotska anor. Härligt var det även att få uppleva Steven McRae som en äkta dans- och showman.
Den nu 81-årige och mångfaldigt prisbelönade engelske Broadway- og West End-koreografen Arlene Philips hade till sången Somewhere over the Rainbow skapat det lilla romantiska inslaget med valssteg och höga lyft till de två solodansarna Anna Rose O’Sullivan och Xander Parish från respektive The Royal Ballet och Nasjonalballetten. Anna Rose O’Sullivan överraskade inte minst genom att utöver sin dans sjunga texten tillsammans med Jens-Christian Wandt.
Den nederländska koreografen Joshua Junker, som är dansare i The Royal Ballet, med ursprung i både break och modern dans och utmärkte sig härom året med duon Vulfpeck i Verdensballettens fjolårsprogram. För i år hade han kreerat trion Resonance, där Astrid Elbo, Anna Rose O’Sullivan og Lukas Brændsrød i raffinerade kostymer gav sig hän i skojiga robotaktiga rörelser och ryck med huvudena till Steve Reichs minimalistiska Electric Counterpoint.
Det är ett absolut mångsidigt och läckert program med en mängd härliga konstnärer, som Verdensballetten 2024 nu tar med runt i Danmark efter en avstickare till den tyska ön Sylt.

Vibeke Wern

Namn: . . Plats: Frederiksberg. Därefter turné runtom i Danmark till och med 5 augusti, bland annat till: Tisvildeleje 2/8, Fjordenhus 3/8, Kerteminde 5/8. Se https://verdensballetten.dk