Pina Bausch ständigt lika angelägen

Mot natten till den 30/6–2024, nästan exakt 15 år sedan Pina Bausch bortgång 30/6–2009, stapplar jag ut från den mer än 3 timmar långa nyuppsättningen av Tanztheater Wuppertals föreställning Viktor (1986) till ett åsktungt, blixtrande Wuppertal och möter, skräckslagen, karnevalsyran efter Tysklands 2–0 seger mot Danmark i EM i fotboll.
Jag har applåderat, ropat och skrikit mig hes. Jag har gråtit och skrattat om vartannat; denna förunderliga, förtrollande effekt av Pina Bauschs sceniska värld. Att få ta del av kontrasterna vardagslivet som människa innebär, motsatsernas verkan och spel, hur de gestaltas sceniskt om och om. Hur kvinnan tvingas använda sin kropp som vapen mot namnlösheten utan att bara bli ett offer eller endast en förövare. Här gestaltat bland annat i inledningsscenens hotfyllt högklackade rödkläddhet; Julie Shanahans elegant inbjudande, sorgtyngt övermäktiga leende mot publiken när Michael Strecker skyler hennes så nakna armlösa kropp med en rock och vandrar ut.
Detta i kontrast till männens förtvivlade kamp runt sin konstanta brist på egen identitet, ofta gestaltat och i Pina Bausch värld så ständigt återkommande, som detta ivrigt petande, undersökande och utnyttjande av den passiva kvinnokroppen. Här gripande gestaltat på scenen då Franko Schmidt och Reginald Lefebvre lugnt och metodiskt fyller den sittande Ditta Miranda Jasifis mun med vatten och tvättar sig i den fontän som hennes långsamt utspottande vatten skapar.
Scenen pågår i nästan 10 minuter. Att leva i mitten av allt och aldrig helt få vila. För samtidigt som varje scen i Viktor, varje rörelsegest ges så mycket tid, utrymme och plats på ett sätt som, enligt mig, i dagens scenkonst saknar motstycke, allt skall ju belönas så snabbt idag, så innehåller föreställningen en sådan fruktansvärd laddning i, runt, med, mot, mellan dansarna och publiken, att hela föreställningen skulle kunnat ske i ett enda, djupt och gemensamt smärtsamt andetag.
Hur kan det komma sig att denna konstform fortsätter att aktualisera sig själv, trots de kulturella, politiska, socioekonomiska och globala förändringar som inträffat de senaste 40 åren? För trots att Pina Bausch inte längre är med oss, så är fortfarande denna Tanztheater, helt befriad från populism, trend, politik och trots att ensemblen, (förutom Julie Anne Stanzak som var med 1986), helt är utbytt, fortsätter den oförtröttligt att skapa denna i vår tid så efterlängtade empati, människor och natur emellan.
Vi lever ju 2024 som då 1986 både i en klimat- och könsskris och Pina Bausch elementära humanism, kan som få konstverk läka oss genom detta eviga löfte om att ja, ja, ja vi är alla människor, lika lika som olika, lika vackra som fula och oavsett kön, etnicitet och trosuppfattning så hänger vi ihop med varandra och därmed indirekt med allt som lever; natur och människa – en helhet i lika många olika delar.
Viktor var då, 1986, Tanztheater Wuppertals första samarbete med en institution utomlands. Teatro Argentino di Roma hade bjudit in för en samproduktion och genom stöttningen av Goetheinstitutet blev föreställningen även startskottet för ensemblens livslånga och pågående globalisering av Pina Bausch värld. Viktor blev samtidigt en början på att närma sig ett antropologiskt förhållande till scenkonsten, ett förhållande som kom att fördjupas av Pina Bausch till hennes bortgång 2009. Andrey Berezin skyfflar här som exempel under hela föreställningen ner jord från den bruna höga mur som scenografen Peter Pabst låtit omsluta scenen. Detta subtila och oroande gravgrävararbete pågår genom båda akterna. Längst bak har han sin stege och ofta obemärkt fortsätter han envetet att klättra upp och ner, skyfflandet pågår således ända in till slutet. Ett slut som också blir en början. För Viktor börjar där den slutar. Och om och om och om. För på samma gång som slutsatsen ur Tchaikovsky’s Pathetique återkommer, överlämnas ansvaret, byggstenarna till oss. Och skriket, mellan vilket stenarna genom Viktor har knådats, följer med. Det är ett mänskligt skrik som Breanna O’Mara delar. Bortom hopp och förtröstan blir skriket och smärtan det gestaltar, den enda, möjliga vägen vidare och hem. Återigen, vad finns annat att göra än fortsätta leva? Än att fortsätta skapa, bygga, livet?

Tanztheater Wuppertal har precis spelat den nuvarande konstnärlige ledaren Boris Charmatz Circles den 1 juli på Stade de Bagatelle i Avignon och snart har Liberté Cathédrale premiär på samma spelplats, likaså av Boris Charmatz, men på franska nationaldagen den 14 juli har Lesarten von Café Müller von Pina Bausch premiär på La FabricA i Avignon, alltsammans i samband med teaterfestivalen i Avignon.

Karl Svantesson