Två spännande ”Nationalpjeser”!

”En liten nationalpjes”. Så presenterade Fredrik Dahlgren själv Värmlänningarna inför uruppförandet 1846. Denna helyllesvenska omdiktning av Romeo och Julia med lyckligt slut är Sveriges mest spelade pjäs genom tiderna med flera tusen föreställningar. Överallt – också i svenskbygder i USA.
Urbaniseringen ångade på, nationsbygget också. Folk längtade hem till de stenar de lekt, och likt senare Grieg och Bartok vävdes folkmusik in i ny musik och Dahlgrens text varierade ett kärt tema.
Sedan 1953 spelas varje år i Ransäters hembygdsgård några föreställningar vid midsommartid. För sjätte gången är det Olof Wretling som regisserar, ja, just han som är så rolig i På minuten i P1 och i Klungan. Hans värme och humor passar Värmlänningarna fint och han gör pjäsen till en flödande folkfest och ett försvar för rättvisa och kärlek.
I utomhusteatern Gropa blandas yrkesmusiker- och operaröster med amatörer, statister och många barn. Härligt, och med den särskilda entusiasm som blommar när publiken är nära och kära till myllret på scenen. Men vackra visor är aldrig långa. Årets Värmlänningarna har fogat in ett riktigt bröllop i föreställningen med kyrklig vigsel som gör föreställningen omständlig. Komplett med bön och välsignelse får den pjäsens triumferande kärlekspar att hamna i skuggan.

Då har Västanå musik och teaters nya tolkning för scenen av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar ännu mer blivit ”en liten nationalpjes”. Medan Värmlänningarna har blivit en lokal folkfest, har den vittberömda Selmas rika författarskap gång på gång blivit magiskt raffinerad musikteater i händerna på Leif Stinnerbom, och nu har turen kommit till den dystra Herr Arnes penningar.
Det är en novell, en koncentrerad och obeveklig berättelse som återskapar tiden strax efter reformationen på 1500-talet. En ovanligt kall vinter låser in all skeppsfart på Västkusten och från Marstrand kommer ingen båt loss. Inte heller den där tre mördare, skotska legoknektar, vill rymma fältet efter en massaker på herr Arne och allt hans husfolk, och ett rån på den rike prästens kassakista.
Bara lilla Elsalill överlever, och misstänker snart vem den skyldige är. Hennes mördade fostersyster ger henne bevis och skyddar henne mot Sir Archies uppvaktning. Selma Lagerlöf har byggt en sinnrik text där spökhistoria möter moralfilosofi. Kärleken mellan Sir Archie och Elsalill växer och frågorna om hämndens rimlighet vänds och vrids. Är det bättre att ännu en människa dödas, frågar sig Elsalill inför att ange Archie. Medan han tänker att han sonar sitt brott mot den mördade fostersystern genom att gifta sig med Elsalill. Måste inte rättvisa skipas? Bör inte människors felsteg förlåtas?
Västanå teater har arbetat sig fram till en förunderlig spelstil som kan hantera det naiva, det patetiska eller troskyldiga med stort allvar och spelglädje. På musikens vingar flyger de döda som går igen, krogbråken och alla Elsalills kval inför lojaliteten med fostersystern som ställs mot kärleken och möjligheterna till ett nytt och rikare liv.
Magnus Stinnerboms musik är denna gång närmare filmmusik än tidigare, med stark dramatisk laddning, effektljud, hotfullt muller och gnistrande skräck. Andra uppsättningar har haft mer dansant puls, här är det ödesdramat som fått sitt sound. En stomme av professionella bär gestaltningen, amatörer, ungdomar och barn kompletterar – det liknar hur det arbetas i Gropa med Värmlänningarna, men hos Västanå är allt underordnat en strängt och fint komponerad scenisk helhet.
Hur skulle det bli om Leif Stinnerbom gjorde Värmlänningarna på Västanå, en vacker dag? Att borsta av grundtanken om tro, hopp och kärlek? Så som man nu gör med Herr Arnes penningar – innerligt trogen Selmas ord, men också i engagerad dialog med hennes mening. Här blir den till bild-dans-och-musik-teater som tolkar ett komplext verk så att det landar i publikens hjärta och tanke, mitt i debatten om brott och straff, mitt i Gaza, mitt i den ljuvligt blommande Fryksdalen.