Ett hårt slag mot den moderna egocentriska människan

I Danmark har Alexander Ekmans namn associerats direkt med hans härliga humoristiska verk Cacti (2010), som Den Kongelige Ballet och Corpus gav med stor succé på ett Dans2Go-program 2015.
Nu har festivalen København Danser glädjande nog hämtat GötborgsOperans Danskompani till Operaens stora scen i Köpenhamn, där det framstående svenska kompaniet visade Alexander Ekmans smarta och samhällskritiska helaftonsverk Hammer från 2022 för den danska publiken. Ett verk som till den grad är anslående i sitt sätt att avslöja vår tids egofixering, selfiekultur och lust att hemfalla åt en falsk bild av sig själv framför kameran och på sociala medier.
Det börjar dock med att sätta gemenskapen i fokus, när alla dansare halvnakna och i hudfärgade kostymer likt ett starkt sammansvetsat stamsamhälle hänger sig i en precist synkron dans. Den närapå rituella, energiskt rytmiska stamdansen har en stringent gestik i armar och ben.
En vig och sjöjungfruliknande blondin inleder nästa avsnitt där dansarna bär Henrik Vibskovs härliga färgglada och särpräglade kostymer som leder tankarna till hippietidens altruistiska livsstil. Ramarna i form av en stenliknande mur runt scenen, bryts i bokstavlig bemärkelse ner, och stenarna används tillsammans i både lek och arbete.
Den fria, flexibla, livligt framförda lekande och organiska dansen i de upprymda kropparna sker nu till alltmer jazziga toner. Och de 27 vackra dansarna med internationellt ursprung ser vi nu samla sig i både stora grupper och älskliga duetter.
Men när vi som bäst tror oss bevittna samhörighetskänslankänslan, börjar dansarna röra sig ut i salongen på stolsryggarna bland publiken – precis som i Boris Charmatz’ fascinerande 10000 gestes (2017) – så sker det ett genialt skifte i dramatiken. För när dansarna har lyckats piska upp en begeistrad stämning i publiken, som applåderar och skriker om vartannat, visar det sig att vad dansarna vill är att själva bli fotograferade och vara i fokus för alla fotoblixtar.
Efter pausen blir den narcissistiska livsstilen ytterligare betonad av det spegelblanka scengolvet och scenografins spegelglänsande kuber, som dansarna bl.a. kan sitta på. Alla är nu iförda svarta kläder och höga svarta platåskor, som effektivt används som rytminstrument i dansen, precis som dansarna gör rytmisk talkör på texter som ”it’s all about me” och ”fuck you”. Alla dansar nu självständigt isolerade från varandra och kämpar med framfusig attityd för att ta sig till främsta ledet.
Det ytligt regisserade står i fokus när dansarna härefter skildrar en tv-show där de ska se glada ut i sina likadana blå och vita badrockar. Med håret stramt uppbundet på et sätt som signalerar ansiktslyftning, stävar också alla efter ett idealiserat och ensartat utseende.
Til slut bryter allt ihop och blir till ett ett mörkt kaos. Då måste den rödlysande katastrofhammaren, som hela tiden har funnits till hands som räddningsutrustning, äntligen tas i bruk med ett hårt slag på ett gong-instrument. Världen måste omstartas från början, och vi ser precis som i början av stycket dansarna som vanliga människor med naken look i tjusig, gemensamt synkroniserad dans.
Kanske känner Alexander Ekman en förkärlek för att använda sig av katter. Det dök i alla fall upp en katt som kastades ned från himlen i Cacti. I Hammer är den kanske en symbol på den ständigt lurande egoismen, när en av dansarna alldeles mot slutet dyker upp med ett katthuvud à la Tom från Tom & Jerry och ensam lägger sig sensuellt på golvet.
Hammer blev en tjusig avslutning på årets København Dansers imponerande program. Festivalens konstnärliga ledare Ulrik Birkkjær och Thomas Mieth, som hälsade publiken välkommen till Operaen iförda festliga Henrik Vibskov kreationerj, har all anledning att vara stolta över inte bara årets festival, men över att sedan 2021 ha presenterat högklassig internationell dans och ballet för danskarna. Redan nu kunde de avslöja att Tanztheater Wuppertal gästar nästa års København Danser med Pina Bauschs Kontakthof.

Vibeke Wern