Fascinerande dans in i mörket

En absolut höjdpunkt på den internationella festivalen Montpellier Danse 2023 var israeliska Sharon Eyals och Gai Behars kreation Into the hairy, som fick världspremiär med deras kompani L-E-V Dance Company i Montpelliers gamla Opéra Comédie. Nu har Ulrik Birkkjær och Thomas Mieth, som år konstnärliga ledere för den danska festivalen København Danser, hämtat Into the hairy till Østre Gasværk, där det blev ett mycket fint återseende med L-E-V och den fascinerande och stramt strukturerede 50 minuter långa föreställningen i dova tonarter.
Sharon Eyal, som under 18 år var dansare i Batsheva Dance Company och från 2005-2012 huskoreograf för det israeliska kompaniet, skapade 2013 kompaniet L-E-V tillsammans med kompositören DJ:n Gai Behar. Sidan 2022 har L-E-V haft sin bas i Frankrike och blev på grund av det presenterat på Østre Gasværk som ett franskt kompani.
De åtta enormt virtuosa dansarna (fyra män och fyra kvinnor) i den stämningsfulla Into the hairy är alla likartat klädda i svarta strumpor och svarta heltrikåer med genombrutna spetsmönster. Kostymerna som är designade av Maria Grazia Chiuri från Christian Dior Couture, signalerar såväl raffinemang och dekadens som destruktivitet, i stil med hela föreställningens skruvade, mörka och sexuella universum.
Med stora ringar på händerna, som både blir formade som klor och knytnävar, och med svartsminkade ögon har dansarne både en djurisk och ofärdigt monsterartad framtoning. Men de har även fina mjuka och graciösa handrörelser. Just händer och huvuden är markerade i koreografin, som bland annat inrymmer enormt flexibla steg av såväl Gaga-dans som balett plus lite rave och folkdans på det till brittiska Korelss välkomponerade pulserande elektro-, percussion-, kör- och pianomusik.
Vi ser dansarna i djupa pliéer och med sårbara krumma ryggar. Men vi ser även de för Eyal så karakteristiska stegen på halvtå eller dans med en fotsula i marken och en på halvtå som skapar en verkligt säregen rörelsekvalitet. Typiskt för Eyal är också de många synkrona gruppsekvenserna, varifrån de enskilda dansarna individuellt träder ensamt fram i expressiva solon.
Det råder närapå känslan av en rituell stamdans över Into the hairy, som leder tankarna till Jerome Robbins’ insektsballet The Cage, och inte minst balettens pas de deux, där en han- och en honinsekt dansar parningsdans. Men tankarne går också lite oväntat till slutscenerna i Balanchines Serenade och Bournonvilles Sylfiden, när en kvinnlig dansare lyfts högt av de andra som en död som bärs bort.
Som en korsfäst ser vi en man stå med utsträckta armar, medan han obehagligt proppar in sina knytnävar i munnen på två andra dansare. Mer skrämmande är det när en manlig dansare med bar överkropp, som om han var en faun eller satyr i ett i ett övergrepp övermäktigt sticker in sin knytnäve mellan låren på en kvinna, innan de två förenas badande i rött ljus. Deras ryck med huvudena ger ytterligare associationer till En fauns eftermiddag, och den expressiva koreografin sänder flera gånger också tankarna till de groteska existenserna i Mikael Kviums målningar.
Into the hairys energiska pågående av precisa och mjukt böjliga rörelser utgör en mycket stark och koncentrerad dansupplevelse. Alon Cohen har även skapat en vacker ljusdesign, som vid några ögonblick kastar vackra skuggor av dansarna på fondväggen, men först och främst tar oss tillsammans med dansarna med in i ett mörkrets universum.

Vibeke Wern