Snart är det midsommar, men vad händer sen med baletten?

Nypremiären, så här på senvåren, på Alexander Ekmans En Midsommarnattsdröm från 2015, får mig att tänka på hur vissa verk aktualiseras merju äldre de blir. Denna starka unga operabalettensemble sprudlar ut energi över ett stekhett Stockholm. En energi vi de senaste nästan 10 åren som väl behövt. Vad är ungdom? Vad är energi? Vad är midsommardrömmar i en tid i gungning? Kungliga Operan kommer med största sannolikhet att stängas om snart ett år, för att sedan renoveras i minst sex år. Ja det finns en saknad i mig redan påbörjad här. En saknad jag inte bar med mig in i föreställningen, då 2015. Var tar denna energi då vägen? Vad hän, vidare skall allt detta bli av?
I dagarna till Norrlandsoperan och ett gästbesök där. Men sen? Och hur? Jag kan inte låta bli att tänka på hur alla dessa dansare, koreografer, musiker förlorar sin scen.
Återigen är det via Mikael Karlssons suggestiva musik Ekman vecklar ut sina egenartade, ben och arm genom hålrörelsemönster. Så var det i Eskapist. Så är det här. Första aktens svenska normbekräftelse, finkostym, hö, stång och grill, skål, byggs upp via en eller ett fåtal centralgestalter. Samtidigt väller runt 40 dansare omkring på scen och det är så lätt att sugas in i denna mjuka, lekfulla rörelseharmoni, även då en vet vad som väntar. Där på andra sidan. Där i mardrömmen efteråt. Att Ekman gav sig på högtidens alkoholpåverkan var högaktuellt då, och kanske än mer högaktuellt nu. Det finns något här som samtidigt skakar om en postepidemiskt, något som handlar om ledarskap, grupptryck och vår ständigt, gemensamma oförmåga att tillsammans fatta kloka beslut. Andra akten spårar helt enkelt ur. En fisk, Chagall?, landar mitt på scenen och där midsommarnattfesten övergått i kaos, blir just denna fisk den surrealistiska symbol som kan trygga oss genom att säga: det är väl bara en dröm, eller? Ser det ut så här? Och klockan bara snurrar och snurrar detta eviga dygn.
I andra akten får så andra dansare ur kollektivet kliva fram. Ung, kraftfull, modern teknik varvas in i Ekmans slowmotion, fast forwardteknik. Den klassiskt skolade dansaren av idag får prövas om och om igen av Ekman, får leka med sin utveckling; detta långa, heta pas de deux i mittenakten mot slutet av föreställningen låter ju all denna, till synes enkla, form gestaltas. Ekmna ger det tid. Utrymme. Denna ömhet. Våldsamhet. Nonchalans och närvaro i ett. Bländande vackert, försvinnande hoppfullt, till och för oss i en sårbar tid. Och allt detta medan Karlssons musik skruvas upp alltmer och låter dansarnas repetitiva virvel återspeglas genom musiken. Enkla melodier mot enkla gester är ju just det riktigt svåra. Att få till. Att behålla. Hanna Tolfes kringvandrande Titanianynnande gestalt bekräftar detta, ja nästan provocerar fram denna gemensamma monotona entonighet. En mörk materia bildas, ett hål av ljus och bländade applåderar vi dem, gång efter gång för att sedan stappla sedan ut tillbaka till hettan. Förberedda? Redo för ännu en högtid? Ännu en berusad semester?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag längtar tillbaka in. Aktualiserad. Redo för allt, igen.

En Midsommarnattsdröm spelas i på Norrlandsoperan 31/5 och 1/6. Se vidare norrlandsoperan.se

Karl Svantesson