Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 15 juli 2024

Alltför lösa trådar i vacker ram

2024-05-29

Fakta:

Namn: Hjärtat stormar så vilt
Regissör: Sophie Helsing
Musik: Koncept och musikalisk ledare Annastina Malm, Louis-Nicolas Clérambault, Philippe Courbois, Michel Pignolet de Montéclair, Jean-Philippe Rameau
Ensemble: Annastina Malm, mezzosopran David Risberg, baryton, Violin Elin Gabrielsson, Viola da gamba, Daniel Holst Traversflöjt och blockflöjt • Kristine West Cembalo • Marcus Mohlin
Plats: Drottningholms Slottsteater
» https://dtm.se

Det räcker långt: platsen, stämningen, estetiken. Redan att gå in i den stora salongen i Drottningholms slottsteater för att se Hjärtat stormar så vilt, är en konstupplevelse. Att ta in det milda ljuset, det runda ljudet. För en barnpublik är det lyxigt att bjudas in till allt detta och den sagoliknande ramen räcker långt. Men det räcker inte.
Det är en resa in i barockens operavärld som Annastina Malm satt samman. Hon sjunger själv den ena av styckets två roller och är musikalisk ledare för en fin kvartett stråkar, flöjt och cembalo. Fyra fristående avsnitt ur lika många operor har knutits samma löst till en svit stormiga och smärtfyllda kärleksberättelser. Så löst att det är direkt svårt för betraktaren att följa med från en ledsen herdinna till Orfeus och Euridike, och sen följa Adrianes röda tråd för att raskt dimpa ner i Hero och Leanders hemlighetsmakeri.
Varför får han inte vända sig om, frågar min alerta kompanjon. Och trots att jag sett åtskilliga Orfeusar våndas på scenen lyckas jag inte förklara. Vi har ändå ordentligt läst igenom den snustorra texten i programbladet, en nödvändig manual: ”vad händer i föreställningen”.
Idén att låta all denna härliga musik skölja över oss är fin, Rameau och Lully, utmärkt. Men det hade varit bättre att dikta om de komplicerade berättelse-skärvorna och fokusera på ett musikdramatiskt berättande. När vi efter första akten får gå över till den andra i Déjeunersalongens soliga luftighet har två statister fått hjälpa till att ”göra” ett stormigt hav av mörkblått tyg – här börjar det närma sig teater på riktigt. Men ofta är det svårt att höra texten, vilket inte bättras av vad mina internationella kolleger brukar kalla ”poor acting”, ett påvert skådespeleri, som kanske avslöjar att musikalisk precision får gå före gestaltning och liv.

Vindmaskinen blåser på, men hjärtats stormar hamnar i stiltje.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 23 maj.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser