Våldsam seglats med Peeping Tom

Det är en helt galen och djupt fascinerande föreställning som festivalen København Danser inleder säsongen med. I sin tredelade dansteaterföreställning Triptych tar belgiska Peeping Tom med publiken på en absurd, surrealistisk och magisk resa, som gör marken osäker för alla och där skeletten, eller snarare kropparna, formligen rasar ur garderoberna. Och så finns det sju fantastiskt virtuosa akrobatiska dansare med på scenen i detta dystra, mystiska och tragikomiska universum.
Redan från början ger både den uttrycksfulla dansen och det mycket aktiva samspelet med scenografin associationer till belgiska Alain Platel och hans banbrytande Les Ballets C. de la B., vilket nog inte är så konstigt. För Peeping Toms två konstnärliga ledare och regissörer, Gabriela Carrizo och Franck Chartier, har båda varit med i Les Ballets C. de la B., där de lärde känna varandra.
Men tankarna går också till Pina Bausch. För den farliga kryssningen i Triptyk blottar till den grad mänsklig sårbarhet och misslyckade försök till kommunikation och skildrar ensamheten som ett smärtsamt mänskligt tillstånd.
The missing door kallas den första delen med en scenografi där väggarna är fulla av knarrande dörrar som öppna stängs eller blåser upp, så att dansarna virvlar ut och omkring i uppehållsrummet med fåtöljer och bord. Den visuella ljuddesignens maskinljud påminner under hela föreställningen om att vi är ombord på ett fartyg. Ett skepp på sin syndaflofsfärd på väg mot sitt oundvikliga haveri.
Det finns ett återkommande drag i dramaturgin i den invecklade skräckhistorien, där vi inledningsvis ser en sårad man sjunka ihop i en fåtölj, medan en kvinna ligger livlös på golvet och en servitör med sin breakdans försöker tvätta bort spåren på brottsplatsen. Situationen är densamma vid den första delens slut.
Innan dess har alla sju dansarna ramlat omkull och däremellan har vi fått se mannen i en konstig pardans med en kvinna som fascinerar med sina helt förvrängda kroppsattityder. Rörelsekvaliteterna och uthålligheten hos dansarna är fantastisk. Det gäller också för en kvinna i blå klänning som bärs omkring och svingas runt som en docka. Oupphörligen reduceras människor till objekt, men det råder också en stämning av tecknade serier kring dansarna som verkar fångna i en värld av ständigt resande.
När vi får vara publikvittnen och voyeurer till såväl slagsmålen, överfallen, psykoserna och kärleksscenerna i Triptych så upptäcker vi också den geniala förvandlingen av hela scenografin mellan föreställningens tre delar. I den andra delen The lost room, som är den mest intressanta och överraskande, förvandlas scenen elegant till ett sovrum. Här dyker dansarna magiskt upp eller försvinner ner i sängens madrass, och hela tiden tittar drömlika och mardrömslika överraskningar fram ur garderoberna.
Ett par som dyker upp under sängen dansar en fantastisk akrobatisk älskogsduo. Precis som flera andra försöker också tjänstefolket att ta sig friheter och få nypa luft på balkongen. Men helt groteskt kommer hon tillbaka igen med snö i håret och helt stelfrusen. Absurt dyker en man upp med ett kvinnohuvud under armen. Inget är som det ska vara, alla är besvikna på varandra och en man gråter tårar som förvandlas till en ren syndaflod i tredje delens, Det gömda golvet.
Här badar fartygssalongens golv i vatten och det formligen ångar av vattendränkt destruktion och hopplöshet. Likt djur sitter några nakna dansare vid ett bord och slafsar medan de girigt och dekadent stoppar i sig mat och dryck. Kanske är det skärselden som bakom en gardin lyser upp som ett hav av lågor. Vinglande och med stort besvär rör sig dansarna runt eller glider virtuost genom vattnet på sin sista seglats i denna grymt fascinerande undergångsvärld.
Man kan bara vara tacksam över att Ulrik Birkkjær och Thomas Mieth, som står i spetsen för København Danser, berikar det köpenhamnska danslivet med så inspirerande och vital dans som Triptyk är, det dystra temat till trots.

Namn: ””. Ensemble: . Plats:

Vibeke Wern